Viktor Kortjnoj, Tigran Petrosian och Jurij Averbach. Foto: Tass
JOHAN SIGEMAN:
I mellandagarna körde jag ut en sväng för att se till sommarhuset. Efter att ha konstaterat att allt var i sin ordning men att det som vanligt var svinkallt inne, gjorde jag mig en kopp kaffe och satte mig (iklädd täckjacka) med en av många schackböcker som har letat sig ut på landet genom åren. Det var Jan Timmans bok om Curacao 1962 (utgiven 2005). I ett försök att lära mig något om en öppning som jag själv spelar, bläddrade jag fram till ett av de ganska få engelska partier som spelades i denna maratontävling (28 ronder!). Det råkade bli mötet i 23:e ronden den 16 juni 1962 mellan Tigran Petrosian och Viktor Kortjnoj. Det var symmetriskt Engelskt (1.c4 c5) och redan efter 13 drag var Kortjnoj helt förlorad. Konstigt, tänkte jag.
När jag kom hem samma dag började jag bläddra i mina böcker hemma i Lund och fundera kring de envisa ryktena om en sovjetisk pakt i Curacao. Efter hemkomsten skrev ju Bobby Fischer en ilsken artikel i Sports Illustrated där han anklagade ryssarna för att ha fuskat genom att komma överens om snabba remier sinsemellan och dessutom att under partierna ge varandra tips när de mötte honom. Fischer sågs ju av både sig själv som av många andra som en av favoriterna att vinna kandidatturneringen i kraft av sin överlägsna seger i interzonturneringen i Stockholm 1962.
Petrosian och Kortjnoj kom att mötas i 70 partier genom åren. I början hade Petrosian ett övertag men senare utjämnades statistiken och Kortjnoj hade faktiskt 12–11 i avgjorda partier då Petrosian gick bort i cancer, 55 år gammal år 1984. I just Curacao vann P ytterligare ett parti mot K (som svart i Spanskt) men övriga två slutade remi. Dessa båda giganter skulle mötas i inte mindre än fyra kandidatmatcher framöver (1971, 1974, 1977 och 1980), varav P vann den första och K de övriga tre.
Det parti jag spelade igenom utkämpades alltså i den 23:e ronden (den fjärde och sista omgången) i ett läge där tre spelare låg i täten; Petrosian, Geller och Keres. Keres, som var den äldste av de tre (46 år) orkade inte hålla jämna steg med P ända in till målsnöret och slutade en halva efter till sist, delat med Geller. Till saken hör att de tre spelade remi inbördes i alla partier. Låg det då något i anklagelserna om en pakt?
I Jurij Averbachs bok ”Centre-Stage and behind the scenes” (2011) berättar A hur han i sista stund blev beordrad att resa med det sovjetiska laget som delegationschef och ersatte då Alexander Kotov och dennes assistent Lev Abramov. Skälet var en smula märkligt. Arrangörerna hade ganska sent bjudit alla spelarnas fruar att följa med till Curacao. Det sovjetiska schackförbundet var inte alltför positivt inställt till detta men gick med på att fruarna fick komma efter halva tävlingen. Men då Kotov och Abramov framförde krav att också deras hustrur skulle få följa med, ströks de prompt från teamet. Averbachs hustru arbetade inom den sovjetiska försvarsindustrin och skulle aldrig få utresetillstånd – därför ansågs Averbach lämplig!
Bobby fick en usel start med två raka förluster. I tredje ronden vann han dock mot Filip. Averbach berättar att han efter rond tre satt uppe sent på natten för att sända telex till Moskva med en rapport om dagens rond. Då detta var klart gick han ut på terrassen. Det enda ljuset kom från de upplysta demobräden som hängde utanför och som någon hade glömt att släcka. Han såg en skugga en bit bort i mörkret och gick närmare. Det var Bobby. ”Kan du inte sova?”, frågade Averbach. ”Såg du hur jag vann mot Filip idag? Vill du titta på partiet?”, svarade Bobby. Tillsammans gick de till pressrummet och analyserade länge. En liten fin ögonblicksbild av ett vänskapligt möte mellan två ”fiender” i det kalla kriget.
Averbach berättar att man inte hade råd att skicka med en sekundant till varje sovjetisk spelare. Boleslavskij arbetade företrädesvis med öppningarna och Averbach med slutspelen/avbrotten. Prepparna och avbrottsanalyserna ägde bara rum då de fem sovjetiska spelarna mötte utländska spelare. Då sovjetiska spelare mötte varandra, fick de klara sig på egen hand.
Det fanns ett kasino i närheten av Hotel Intercontinental, där spelarna bodde och där också tävlingen ägde rum. Kortjnoj besökte ofta detta kasino, något som inte sågs med gillande av den sovjetiska ledningen. Fraternisering med västerlänningar betraktades inte med blida ögon. Enligt Averbach var detta en bidragande orsak till att Kortjnoj senare under året blev petad från det sovjetiska OS-laget.
En annan av förhandsfavoriterna var Tal, som ju nyligen förlorat sin VM-titel i returmatchen mot Botvinnik. Dock var Tal nyopererad (några år senare skulle man operera bort en njure) och vid swimmingpoolen i början av tävlingen kunde alla som ville se det långa färska ärr som löpte över hela hans mage. Han kunde inte göra sig full rättvisa och efter den 21:a ronden bröt han tävlingen. Averbach berättar att han kallades till Tals hotellrum på kvällen och fann exvärldsmästaren i svåra plågor. I badrummet låg en urdrucken vodkaflaska, troligen en delförklaring till problemen. Tal fördes genast till sjukhus. Hur skulle man nu göra? Tal själv ville spela vidare i tävlingen. Läkaren avrådde. I Moskva var man orolig för att Tal skulle kunna avgöra slutstriden genom att vinna mot en eller annan av de tre som låg i topp och därmed rubba de cirklar som dragits upp. Averbach ringde både till ordföranden i sovjetiska sportkommittén och till Fide-presidenten Folke Rogard. Beslutet blev att Tal skulle strykas. Man kallade till presskonferens och berättade att Tal dessvärre tvingats bryta tävlingen. Tal själv visste i det läget inget. Han fick beskedet genom läkaren på sjukhuset som gratulerade Tal till ett klokt beslut. ”- Vilket beslut??”.
När det gäller frågan om en sovjetisk pakt förnekar Averbach saken i sin bok. Det var inte så konstigt att Petrosian och Geller, som var gamla vänner, spelade remi mot varandra. Och att Keres, den borne gentlemannen, skulle inlåta sig på ett sådant spel, avvisar Averbach som närmast självklart.
Det verkar dock numera klarlagt att det fanns en överenskommelse mellan Petrosian, Geller och Keres att spela remi inbördes. Kortjnoj var inte involverad i detta men har senare bekräftat att det visst fanns en överenskommelse. Att spara kraft på detta sätt under den långa och tuffa tävlingen måste ha varit lockande.
I den utmärkta boken ”Timman's Titans” (2016) skriver Jan Timman att det nu får anses bekräftat att det fanns en överenskommelse. Tal inkluderades inte i planen eftersom han på grund av sin sjukdom ansågs sakna chans att vinna. När det gäller Kortjnoj var läget mera komplicerat, menar Timman. I de första två omgångarna (man spelade sammanlagt fyra partier mot alla motståndare) remiserade han mot sina sovjetiska kollegor. Men efter uppehållet mitt under turneringen (Kortjnoj ledde i det läget), då spelare och fruar reste till St. Martin några dagar, märkte Kortjnoj att stämningen förändrades. De sovjetiska spelarna pratade inte längre med varandra. Han kunde därefter inte längre räkna med korta remier mot de övriga sovjeterna. Timman frågade en gång Boris Spasskij om hur det hade legat till. Enligt Spasskij var det inte de sovjetiska myndigheterna som låg bakom planen utan spelarfruarna! Den mest drivande var i så fall Petrosians hustru Rona. Kortjnojs fru vid denna tidpunkt hette Bella och var, liksom Rona, från Armenien. Timman lutar åt att Rona försökte förmå Bella att övertala Kortjnoj att förlora mot Tigran i den 23:e ronden. Men Kortjnoj förnekar att han förlorade partier med flit. Han hade, enligt egen utsago, helt enkelt inte begripit öppningsvarianten tillräckligt bra. Timman tror honom.
Jan Timman berättar dessutom om hur Rona Petrosian aktivt försökte hindra Keres från att vinna turneringen. I näst sista ronden förseglade Keres i sitt parti mot Benkö. Partiet skulle bli helt avgörande för Keres. Vid remi skulle han delat segern med Petrosian, vid vinst skulle han vinna hela tävlingen. Keres stod en smula sämre (Timman skriver att han stod på förlust men det stämmer inte). Rona övertalade Petrosian och Geller att gå till Benkös hotellrum för att hjälpa honom att analysera avbrottet, vilket de gjorde. Dock avböjde Benkö detta erbjudande. I sin fina bok ”My Life, Games and Compositions” (2003) beskriver Benkö just detta tillfälle. Benkö sade till de båda sovjeterna att avbrottet var remi vid bästa spel och bad dem gå. När avbrottet spelades gjorde dock Keres ett grovt fel i 43:e draget och förlorade. För Benkö var detta en skön revansch för den snöpliga förlusten mot Keres i rond 20. I svår tidsnöd hade Benkö då hittat en variant som gav evig schack men då han utförde sitt 38:e drag Lf8-c5+, hamnade löparen snett på rutan. Keres tryckte då på klockan och sade ”Adjust the pieces!”. Innan Benkö hann rätta till löparen, föll hans kläpp. Benkö protesterade inte men bestämde sig för att ge tillbaka när det skulle kännas som värst för Keres, vilket han alltså gjorde sju ronder senare.
Allt från och med partiet i rond 23 spelade således Petrosian i händerna.
Kasparov skriver om Curacao i volym IV av ”My Great Predecessors” (2004, kapitlet om Fischer) under rubriken ”The Russian Pact”. Kasparov säger sig inte vilja lägga sig i dessa diskussioner men skriver att det är inte så konstigt att de sovjetiska spelarna valde att spela korta remier sinsemellan (”it was a Soviet tradition”). Kasparov skriver dessutom att Suetin (Petrosians före detta tränare) på 1990-talet har bekräftat en ”non-aggression pact” mellan de tre pristagarna, något som enligt Suetin skulle ha bestämts redan före starten av denna maratontävling.
Genna Sosonko gav 2018 ut ”Evil-doer, Half a Century with Viktor Korchnoi”. Jag hade hoppats hitta ett eller annat kring Curacao här. Men det finns bara ett kort stycke om turneringen (sida 21). Här skriver Sosonko att Kortjnoj ledde efter elva ronder men föll tillbaka i andra halvan. Ett avgörande parti kan ha varit det mot Fischer i rond 12 då Viktor satte bort sig och förlorade (32.Tc1? Da7!). Sosonko, som för övrigt är en av mina schackliga favoritförfattare, uttalar att i allmänhetens ögon verkade de sovjetiska stormästarna vara ett harmoniskt team som stöttade och hejade fram varandra. Men sanningen var en helt annan. I kampen om personliga fördelar (framförallt inbjudningar till utländska tävlingar) var ”coalitions, intrigues, plots, pre-arranged results, grassing on one another and anonymous letters [were] everyday occurrences”.
Då jag ställde tillbaka böckerna på hyllan tänkte jag att det hade varit kul att vara med där i Curacao 1962 och bevittna intrigerna, alla fantastiska partier och dramatiken.
Curacao 1962 – turneringstabell och partier
