Bobby Fischers autograf. Foto: Robert Danielsson
ROBERT DANIELSSON:
Johan Sigeman och Tomas Blom har skrivit om interzonturneringen i Stockholm 1962. Jag var då en tolvåring som börjat få upp ögonen för schack. Att få se världseliten på hemmaplan var fantastiskt.
Jag hade börjat samla på autografer av idrottsmän och bestämde mig för att utvidga det till schack. Målet blev att få autograf av alla deltagarna i interzonturneringen. Jag köpte ett nytt autografblock och satte igång.
Spelområdet var inhägnat, så jag kunde inte gå in bland spelborden. Men spelarna tog ofta spatserturer utanför inhägnaden för att sträcka på benen när motståndaren tänkte. Då passade jag på. Nästan alla var villiga att skriva. Ibland gick jag fram framför dem och sträckte fram mitt autografblock, ibland måste jag klappa dem på armen och visa fram blocket. Jag minns att bara Filip, från Tjeckoslovakien, inte svarade på min påstötning. Han var lång. Jag upplevde honom som jättestor. Jag tänkte att en så stor människa känner väl inte om man klappar dem lite på armen, så jag knöt näven och gav honom en ordentlig knuff. Då tittade han upp, log och skrev sin autograf.
De enda som jag hade riktiga problem med var Kortjnoj och Fischer. De tog inte bensträckare. De satt hela tiden. Tävlingen spelades på kvällarna och mina föräldrar hade bestämt en tid när jag skulle vara hemma. Jag kunde inte vänta tills partierna var klara.
Vad skulle jag göra? Jo, jag fick en idé. Jag såg att både Fischer och Kortjnoj gick på toaletten någon gång under partierna. Problemet var att de hade väldigt bråttom tillbaka till brädet, så det var svårt att fånga dem. Om jag ställer mig precis utanför toalettdörren, tänkte jag, så kan jag inte missa dem.
Sagt och gjort. När Kortjnoj gick på toaletten ställde jag mig utanför toalettdörren och väntade. När dörren slog upp och han kom utrusande stod jag där och räckte fram autografblocket. Kortjnoj stannade upp mitt i farten, tittade undrande på mig. Men sedan förstod han och skrev hastigt ner sin autograf innan han halvspringande fortsatte till brädet. Det var ju lyckat!
Nu visste jag hur jag också skulle fånga Fischer. När han hastade till toaletten ställde jag mig utanför och väntade. Så slogs dörren upp och Fischer kom ut med full fart. Jag var beredd och sträckte fram autografblocket. Men Fischer reagerade inte som Kortjnoj. Han stoppade inte utan fortsatte i samma fart utan att ta hänsyn till mig. Det var bara att kasta mig undan och börja fundera på någon ny idé. Och det tillfället kom en annan dag, när Fischer hade vunnit ett parti tidigt. Han kom strålande ut från spelhagen. När jag sträckte fram mitt block var han bara solsken och skrev gärna sin autograf. Därmed var samlingen komplett!
