En gråmulen novemberdag i ett blåsigt Malmö kan också ha något att erbjuda, åtminstone om man är schackspelare och gillar rock'n'roll.
Jag spelar ett och annat serieparti varje år med tanken att någon gång i framtiden också ställa upp i en individuell turnering. Numera inbillar jag mig inte längre att ålderdomens erfarenhet ska kunna kompensera den räkneförmåga som jag hade i min ungdom. I sådana lägen får man försöka använda självsuggestion. Under partierna säger jag till mig själv: ”Försök inte räkna igenom allting, spela praktiskt.” Och varje gång en stormästare lägger in en kommentar som går ut på att ”i detta komplicerade läge och med begränsad betänketid så gäller det att vara praktisk” så tar jag till mig det som gudsord. Hm, intressant inställning, den delar jag väldigt ofta. Det handlar inte om lathet, Stellan, utan dessvärre om oförmåga.
Jag spelade för Limhamns SK II i allsvenska premiären mot Team Malmö i söderettan. När jag fick ett remianbud så kände jag mig tvingad att avslå det eftersom vi låg under med 0-4. Sedan bestraffades jag när jag försökte spela på vinst i en remiställning. Det gjorde ont, hemskt ont. Jag är uppfostrad med att om det finns mer än kungar på brädet så måste man göra vinstförsök, om man ligger under med 0-4 med fyra partier kvar. Därför blev jag lite överraskad när grannen Stellan förklarade att jag borde ha accepterat remianbudet trots matchställningen.
Idag var det dags för allskånskan och jag spelade för andralaget (bord 1) mot Malmö AS I. Nu fick jag ta ställning till ett remianbud i den här ställningen:
Lennart Jönsson – Lars Grahn
Svart vid draget
Jag tycker att det är skoj med slutspel och efter något i stil med Db4-c3-a1 följt av Tc1 kunde det ha blivit riktigt intressant. Man får naturligtvis se upp så att det inte smäller på f7 i fel läge, och avbyte på e5 kan vara aktuellt i vissa lägen.
Men konsekvenserna av det nobbade remianbudet på Ahlmansgatan för att par veckor sen hade lämnat spår. Efter att ha grunnat på saken några minuter tog jag remin. Rädslan att göra bort mig igen får jag ta itu med vid ett senare tillfälle.
Efter en underbar gryta hemma hos goda vänner drog vi vidare till en julkonsert på konserthuset i Malmö. Jovisst, det finns väl töntstämpel på sådana evenemang, men den här konserten var speciell. Det var Gävlebandet The Refreshments (bilden ovan) som stod på scenen med Sven Zetterberg och Nisse Hellberg som gästartister. Då ska man veta att vi har monarki i Malmö, men här finns inga tronarvingar. Det är folkets kärlek som är den springande punkten. Bosse Larsson är kung och nämnde Nisse Hellberg finns i kretsen närmast under. Om han står på scen så vill jag gärna finnas på plats. Och det blev en jättefin kväll.
I bandet finns en av de mest coola pianister jag har skådat, Johan Blohm, med en nästan orörlig överkropp och fingrar som virvlade som ett slagregn i Västra hamnen. Ett sparsmakat ansiktsuttryck, ibland ett höjt ögonbryn, men oj vad det svängde. Basisten och låtskrivaren Joakim Arnell berättade om ett videoklipp som spelats upp nästan tre miljoner gånger på youtube. Här är JB's boogie, där han faktiskt har ett väldigt livligt kroppsspråk jämfört med kvällens framträdande. Denna boggie woogie spelade Blohm även på konserten, och när Nisse Hellberg kom in på scenen så var kommentaren att det var lite taskigt att köra JB's boogie precis innan han skulle in. Ibland lämnade man jultemat, så heligt var det tack och lov inte. Nisse Hellberg bjöd bland annat på sin Kalla det drömmar om ni vill. Jag tycker inte att jag hittar nåt på youtube som gör bandet riktig rättvisa, men okej, här är Jukebox. Och här är Alexander Agrells förhandare i Sydsvenskan om konserten.
Och i morgon väntar en ny gråmulen novemberdag i ett blåsigt Malmö. Det kan bli bra.
