PER AHLSTRÖM:
Frågan brukar ställas när jag kommer hem efter en turnering. En rättfram och relevant fråga, men den kan tolkas på många sätt. I min schackliga ungdom så tänkte jag att poäng och eventuella priser var ett mått på framgång. Jag har fortfarande kvar den tunna stencilerade partisamlingen jag fick i pris för min 10:e plats i skol-SM i Ramlösa 1969. Jag hade bara spelat schack ett halvår och var rätt mallig över resultatet.
Som pensionär handlar schacktävlingar om så mycket mer. Vädret och maten är de två viktigaste hörnstenarna för en bra turnering. Min hustru följer gärna med på schackresorna om miljön och vädret verkar lockande. En typisk speldag består av långa promenader, lite prepp och sedan spel.
Kraven för att en tävling ska vara bra blir därefter. Vädret ska tillåta promenader och kanske bad. Maten och drycken ska hålla god kvalitet. Att tävlingen är välorganiserad är ett minimikrav. Helst ska det vara som i Menton nyligen: sex meters takhöjd, kristallkronor, solida träbräden och namnskyltar med flaggor. Det är sådant som höjer rankningen med flera hundra.
Malta Open håller inte riktigt den standarden. Den tyske arrangören Jürgen Wempe är mycket professionell. Tävlingen flyter helt utan missöden. Men plastpjäser, plastbräden och spellokal, som nog hade sin glanstid under det brittiska imperiets storhetstid. Rätt svårt att hitta någon riktig delikatessmat. Det finns hyfsade italienska krogar, men mycket är pizza, pasta, burgers och wraps. Om man inte, som flera av spelarna gör, går på den bulgariska krogen nära spellokalen. Köttportionerna är där minst 3–4 hg.
Men vad är då framgång i tävlingen. Det är inte placeringen i turneringstabellen. Visst skulle det vara kul att vinna ett pris någon gång, men då måste jag ju städa bokhyllan när jag kommer hem, så att priset kan ses av alla. Att resultatet är högre än förväntat mätt med rankning eller startnummer är bra. För min del handlar det om mer personliga ting. Jag spelar ju för att det är kul och för att jag vill träna min hjärna. Jag förlorar hellre ett välspelat och lång parti än vinner ett kort på en spelöppningsfälla. Att jag lyckas hålla mig fokuserad prisar jag högst.
I det sammanhanget är dubbelronderna en styggelse. I går blev det cirka åtta timmar i schweizerhissen. Först förlust mot gode vännen Ingvar Carlsson i ett parti där jag som svart nästan lyckades stänga in min egen dam på a7. Bara det en prestation, för att i nästa parti ställas mot en 1100-spelare, som jag först efter 20 drag insåg var nybörjare och kunde slappna av och lägga ut lite billiga fällor.
För även om vi i Sverige nu infört elo, så stämmer det inte alltid. Engelsmännen, de som vill lämna EU, som föredrar att köra på vänster sida av vägen, som har vattenledningsrören på utsidan av husen och som äter mat helt utan kryddor, tror inte på elo. Så en nollrankad spelare kan mycket väl hålla mästarklass.
Totalt deltar 179 spelare i tävlingen. Massor med svenskar. Efter fyra ronder ligger Roland Ekström och Samir Lejlic på delad tredjeplats med 3,5 poäng. Ingvar Carlsson, Kent Ängskog, Mattias Kardell och Pål Magnussen har 3. Jag själv och ytterligare ett gäng svenskar har 2,5.
Rankningsskillnaderna i hissen svänger lite mindre nu. Så nu börjar allvaret. Men först en lång och stärkande promenad, sedan en god pasta och därefter en liten prepp. Min kommande motståndare verkar köra "Austrian attack" mot Pirc. Hm, törs jag låta honom göra det. Missa inte nästa avsnitt.
Resultatservice
