Denna artikel av Lars Falk är en utvidgning av en artikel som publicerades i TfS nr 8/2008. Partiet mellan Tartakower och Capablanca visade sig ha tänkvärda paralleller med partierna Tartakower–Ståhlberg, Amsterdam 1950 och Bobotsov-Larsen, Büsum 1969.
Förmågan att räkna varianter är viktig i schack. Det gäller att räkna rätt och snabbt men framför allt att veta vad man ska räkna på. Valet styrs av kunskap och erfarenhet. Stora tekniker, som Capablanca och Karpov, kan få spelet att verka enkelt genom att de upptäcker problemen i tid. Fischer ondgjorde sig över dem som trodde att Capablanca spelade enkelt och påpekade att kubanen måste spela skarpt (
super sharp) för att vinna med sina tama spelöppningar.
Minst lika viktigt är att kunna skärpa uppmärksamheten vid behov. Ett känt exempel på vad som kan hända om känslorna styr är partiet Tartakower-Capablanca i New York 1924, som analyserades i TfS nr 8/2008. Tartakower trodde att världsmästaren hade satt bort en pjäs och slog utan betänkande för att kunna schacka till sig en pjäs med damen. Capablanca kontrade elegant och vann en lysande seger. I efterhand är det svårt att förstå varför Tartakower inte brydde sig om att räkna igenom varianterna. En förklaring finner man i ett parti som Tartakower spelade mot Ståhlberg i Amsterdam 1950. Bent Larsen tycks ha varit den enda som noterade detta parti, som säger mycket om Tartakowers sätt att tänka och Ståhlbergs teknik.
Savielly Tartakower
Historien börjar i New York 1924. Capablanca kämpade för att hinna ifatt Lasker och tog 8½ poäng av 10 i andra omgången, men Lasker tog lika många trots förlust i deras inbördes möte. Tartakower fick nöja sig med att han tog 2½ av 4 i en ovanlig variant av Kungsgambit. Resultatet hade blivit bättre om han inte envisats med att upprepa varianten mot världsmästaren. Partiet är intressant eftersom det vederlägger alla påståenden om att Capablanca kom oförberedd till brädet.
Tartakower - Capablanca
New York 1924
1.e4 e5 2.f4 exf4 3.Le2
Birds drag syftar till att förhindra g7-g5 utan att locka fram svarts d-bonde med en löpare på c4. Det är rent negativa förtjänster och det är svårt att se de positiva. Capablanca valde att skaffa sig fritt figurspel med en variant som Bogoljubow använt mot Tartakower i första ronden.
3...d5 4.exd5 Sf6 5.c4 c6 6.d4
6...Lb4+!
Ibland är det svårt att förstå hur mästarna tänkte förr i världen. Capablanca kan knappast ha varit den enda som såg denna löparschack och upptäckte att 7.Ld2 Se4! öppnar vägen för en livsfarlig schack från andra hållet. Kungen tvingas nu ut på irrfärder.
7.Kf1 cxd5 8.Lxf4 dxc4!
Capablanca struntar i hotet och Tartakower går i fällan. Erik Lundin satte Tartakower högt som författare och samlade hans artiklar i Tidskrift för Schack i en minnesbok,
Schackparad 2 (1987). Där medger Tartakower utan omsvep att han slog på b8 utan att tänka sig för. Så handlar en äkta hasardspelare! Tartakower förlorade det mesta av sina pengar på kasinon och hans attityd vid schackbrädet var inte annorlunda. Han nämner själv att han hört rykten om att Capablanca funnit en förstärkning i öppningen (6...Lb4+!), men lät inte det påverka spelet. Capablanca bodde i New York och det är mer än troligt att han fick hjälp av de lokala spelarna. Det skulle åtminstone förklara varför förstärkningen var känd i förväg.
9.Lxb8? Sd5!!
Tartakower hade naturligtvis sett detta drag om han hade räknat igenom varianterna. Med lite större ansträngning hade han också upptäckt att en löparreträtt vederläggs av 10.Lf4 Df6!, varpå vit står ännu sämre än förut. Tartakower måste acceptera att han bytt bort sin löpare mot en outvecklad springare och snart missade han själv en liknande möjlighet.
10.Kf2 Txb8 11.Lxc4 0-0 12.Sf3?
12...Sf6!
Capablanca spelar lysande! Vit får nu ångra att han inte slog springaren på d5, för tornet kommer inte mer i spel: 13.Tf1 Sg4+ 14.Kg1 Se3. Vit offrar en bonde för att komma till motspel efter 13.Sc3 Lxc3 14.bxc3 Se4+, men Capablanca går i stället till våldsamt motangrepp.
13.Sc3 b5!
Efter 14.Sxb5 Se4+ 15.Kg1 a6 är angreppet oemotståndligt.
14.Ld3 Sg4+ 15.Kg1 Lb7!
I detta besvärliga läge tänkte Tartakower ut en invecklad manöver för att minska trycket, men Capablanca hade sett längre och lät fällan slå till om jägaren.
16.Lf5 Lxf3 17.gxf3 Se3!!
18.Lxh7+ Kh8 19.Dd3
Tartakower får ägna resten av partiet åt att rädda löparen, medan Capablanca binder honom till händer och fötter.
19...Lxc3 20.bxc3 Sd5!
Aljechin är lyrisk över Capablancas spel i turneringsboken. Han undrade givetvis varför Lasker och Capablanca vann så lätt medan han själv blev turneringens remikung. Capablanca tycktes bara ställa upp sina pjäser där de gjorde mest nytta och vann sedan lätt. Det var en spelstil som låg i tiden. Industrialismen hade gått in i en ny fas, där man samordnade olika processer snarare än gjorde nya upptäckter. Capablanca studerade till ingenjör innan han blev schackspelare på heltid och hans spel tycks vara uppbyggt av delprocesser som smidigt länkar till varandra.
En sådan teknik kommer inte av sig själv. Capablanca berättar i
My Chess Career att han fick en nyttig läxa av Janowski i början av sin karriär. Capablanca var nervös inför mötet med de europeiska stormästarna i San Sebastian 1911. Han förstod inte Janowskis drag och blev utspelad innan han lyckades vända partiet i slutspelet, en fas som han redan behärskade till fulländning. Capablanca insåg att han också måste lära sig att förstå mittspelet. Tre år senare fick han revansch i S:t Petersburg 1914. Den här gången var det Janowski som inte förstod vad som hände på brädet.
Capablanca överraskade sin motståndare med att spela avbytesvarianten i Spanskt, som Lasker ofta använde för att slå Janowski. Reti nämner inte dessa partier i
Die Meister des Schackbretts, där han ger sin berömda analys av hur Lasker besegrade Capablanca i det avgörande partiet. Han talar istället om Laskers psykologiska spelstil, men kanske var det bara så att han ville kontrollera hur noga Capablanca förstod denna variant. Nederlaget blev en nyttig läxa för Capablanca som förberedde sig väl inför VM-matchen 1921, men sedan förlorade han skärpan i sitt spel. Ibland behövdes det en hasardspelare som Tartakower för att Capablanca skulle komma i gång.
21.Le4 Sf4 22.Dd2 Dh4!
Två pjäser paralyserar hela ställningen. Tartakower flyttar kungen för att kunna spela Df2, men inte ens det förunnas honom.
23.Kf1 f5 24.Lc6 Tf6 25.d5 Td8!
Damen kan inte flytta på grund av Dh3+, så nu faller löparen.
26.Td1 Txc6 27.dxc6 Txd2 28.Txd2 Se6! 29.Td6 Dc4+ 30.Kg2 De2+ 31.uppg.
Kasparov anser att man kan se på Capablancas spel att han ägnade mycket tid åt snabbschack i sin ungdom. Han utformade en teknik som gjorde det möjligt att vinna utan att ta några risker. Han kryddades gärna spelet med små kombinationer men undvek onödiga komplikationer. Så uppstod myten om den ofelbara schackmaskinen som blev så förödande för Capablanca. Hans beundrare ville bara se lätta och eleganta segrar och det hände att han själv trodde på myten. Det kan bli absurt, som när Golombek beskriver Capablancas matcher mot Kostic, Lasker och Aljechin som besvikelser. Golombek kunde inte acceptera att hans idol behövde spela mera komplicerat schack när han mötte sina främsta motståndare.
Reuben Fine berättar att Capablanca sällan spelade blixt i New York i hans ungdom, men de gånger det hände var Fine fullständigt chanslös. Capablancas snabbhet och säkerhet verkade förlamande på motståndarna. Spielmann, som slog Capablanca två gånger, var mindre imponerad: han ansåg att Capablanca behövde dominera motståndarna med sin teknik för att känna sig väl till mods. Reti noterade att det kunde hända att Capablanca nöjde sig med alltför små fördelar när han fått upp fördelaktiga ställningar. Kasparov förklarar det med att Capablanca hade en tendens att dela upp spelet i sekvenser av enkla manövrer. Den tekniken fungerade inte alltid om spelet blev komplicerat, vilket Aljechin utnyttjade i VM-matchen 1927. Han berättar att Capablanca blev ordentligt omskakad när han förlorade elfte och tolfte matchpartierna som han normalt borde ha vunnit.
Capablancas verkliga storhet ligger på ett annat plan. Som tjugoåring lyckades han, liksom Mozart, lyfta sig över ett förflutet som underbarn och skapa ett eget spel. Capablanca insåg att det inte räckte med talang och teknik för att bli världsmästare. Han måste också lära sig att skapa problem för motståndarna. Capablanca var särskilt effektiv mot hasardspelare som Tartakower, Janowski och Bogoljubow, som ofta skapade sina problem själva.
My Chess Career avslutas med en kusligt exakt förutsägelse; Capablanca skriver 1919 att han förmodligen kommer att bli svårare att besegra, men också mindre benägen att bryta ner hårt motstånd.
Kanske var jag orättvis mot Tartakower med tanke på motståndet? Nej, för han gjorde om samma misstag mot Ståhlberg! Det är tydligt att Tartakower inte räknade varianter om han såg en lovande damschack på a4. De första dragen i partiet återfinns i Bent Larsens bok
Öppningsspelet i schack, som kom ut i Sverige 1967. Larsen var då en av världens starkaste spelare och dessutom en lysande schackjournalist. Partiet spelades när Larsen var femton år och noterade allt som hände i schackvärlden.
Frågan är varför vi svenskar inte har hört talas om partiet. Läsarna vill ju se snabba segrar, så varför tog Ståhlberg inte med partiet i någon av sina böcker? Förklaringen är enkel: han vann inte! Ståhlberg fick en bonde till skänks men gjorde inget av den. Partiet nämns inte i Ståhlbergs självbiografi
I kamp med världseliten, där han annars gärna behandlar enstaka feldrag. Ståhlberg berättar istället om en underbar räddning mot Tartakower följande år. Hur stod det egentligen till med Ståhlbergs teknik? Åren i Argentina förde upp honom i världseliten, men kanske saknade han den grundläggande teknik som Capablanca nött in som barn? Efter Capablancas död gav Ståhlberg ut en bok, vars titel understryker behovet av att spela exakt:
Partidas clásicas de Capablanca: La perfección en ajedrez.
Gideon Ståhlberg
Tartakower - Ståhlberg
Amsterdam 1950
1.e4 c5 2.Se2 d6 3.c3 Sf6
Tartakower spelade ofta ovanliga öppningar, men det var inte alltid resultat av några djupa studier. Här förlitar han sig på damschacken.
4.g3? Sxe4!
Hoppsan! Först nu insåg Tartakower att tornet går förlorat efter 5.Da4+ Ld7 6.Dxe4 Lc6. Vit kan stänga inne löparen, men det hjälper inte efter 7.De3 Lxh1 8.f3 g5! 9.h3 h5 10.Kf2 g4. Tartakowers spel i fortsättningen är värt all beundran. Han hade bara några få år kvar att leva och bodde ensam sedan hans familj mördats i en pogrom i Rostov-na-Donu i början av seklet. Det fanns inte mycket att kämpa för, men han kämpade ändå. Vit vinner några tempon, men det kan inte kompensera för en centrumbonde. Capablanca hade säkert spelat 5.Lg2 Sf6 6.d4 cxd4 7.cxd4 e6 följt av Sc6 och d5 med lätt vinst. Ståhlberg valde att ställa springaren på d7 och det gav vit en stark löpardiagonal. Till slut fick Tartakower faktiskt nytta av damen på a4.
5.Lg2 Sf6 6.d4 Sbd7 7.0-0 g6 8.Da4 cxd4 9.cxd4 Lg7 10.Ld2 0-0 11.La5 Sb6 12.Dd1 Tb8 13.Sa3 Lg4 14.h3 Lxe2 15.Dxe2 d5 16.Sb5 a6 17.Sc3 Dd6
Ståhlberg har inte gjort något för att aktivera merbonden och nu faller den på sitt utgångsfält. Partiet rinner ut i en färglös remi.
18.Lxb6 Dxb6 19.Dxe7 Dxb2 20.Sxd5 Sxd5 21.Lxd5 Dxd4 22.Tad1 Df6 23.Tfe1 b5 24.Lb3 a5 25.Td6 Dxe7 26.Txe7 a4 27.Ld5 b4 28.Tdd7 Kh8 29.Txf7 Txf7 30.Txf7 remi
Efter 30...b3 31.axb3 axb3 32.Tb7 säkrar de olikfärgade löparna remin.
Det är lätt att förstå varför Ståhlberg föredrog att tiga ihjäl detta parti. ChessMetrics visar att Ståhlberg var en av världens starkaste spelare vid denna tid. Jämte Najdorf borde han rätteligen ha spelat med i VM-turneringen 1948. Tillsammans med Ulf Andersson intar Ståhlberg ungefär sextionde plats på listan över världens starkaste spelare genom tiderna. Det är imponerande och väcker många frågor. Hur utvecklade Ståhlberg sitt spel i Argentina?
I kamp med världseliten kom ut till femtioårsdagen 1958, men ger knappast några svar. Ståhlberg beskriver enstaka partier och turneringar, men säger nästan ingenting om livet utanför schackbrädet. Kanske fanns det inte något sådant? Förutsättningen för framgången kan ha varit att han under några år koncentrerade sig helt på schack. Ståhlberg säger ingenting om principerna för sitt spel, men det framgår att han fäste stor vikt vid precision i spelet och ville ha tid för teoretiska och fysiska förberedelser inför turneringarna. Ståhlberg avgjorde ofta sina partier i femte speltimmen. Hans kombinationer överraskar sällan men de sätts in med precision. Ståhlberg är raka motsatsen till Gösta Stoltz, som briljerade med taktiska vändningar men saknade den stabilitet som krävs för att nå världseliten.
Ståhlberg prisade Capablancas teknik (även i bridge!) men hur stod det till med hans egen? Ståhlberg tränade knappast systematiskt i sin ungdom. Allan Fagerström beskriver Ståhlberg som en hasardspelare och bohem. ”Själv tror han säkert att han rutat in sin tillvaro i ett fläckfritt logiskt beteendemönster, och visst har han det, men logiken är hans egen.” Sådana människor analyserar inte sig själva. Ståhlberg imponerade med sin begåvning och stilistiska förmåga, men hans karriär tog fart först i Argentina där de vardagliga problemen sköts åt sidan. Ståhlberg säger ingenting om sina levnadsförhållanden, men beklagar den nedgång i spelet som följde några år efter hemkomsten till Sverige. Ståhlberg gifte sig 1950 och fick en dotter, men hustrun nämns bara en gång, som sekundant i Moskva 1956, ”trots hennes starkt begränsade schackliga vetande”.
Ståhlberg påminner lite om Bent Larsen som också var en utpräglad bohem i sin ungdom. De behövdes några år i armén för att härda honom till världsstjärna. Larsen kallar Ståhlberg ”den kloke veteranen” när de möts 1958. Femtio år var ingen ålder på den tiden, men Ståhlberg tillhörde redan det förflutna och var mest känd som domare i VM-matcherna i Moskva. Larsen var en modernare spelare och skillnaden märks när han en gång fick chansen att spela mot damen på a4.
Milko Bobotsov - Bent Larsen
Büsum 1969
1.c4 Sf6 2.Sc3 e6 3.Sf3 Lb4!?
Bent Larsen kunde konsten att förvirra sina motståndare. Partiet mot Bobotsov serveras som en läcker avslutning i hans fina bok
50 udvalgte partier 1948-69.
4.g3 0-0 5.Lg2 d5
Larsen påpekar att vit borde ha spelat 6.a3! Le7 7.d4 med övergång till en variant i Katalanskt, där vits mertempo (a3) inte spelar någon större roll.
6.0-0? dxc4!
Vit tittade väl bara på 6...d4, men bondevinsten är bättre. En bonde på c4 brukar vara lätt att ta tillbaka, men 7.Se5 Dd4! fungerar inte, så vit måste gå med damen till a4.
7.Da4
7...Sa6! 8.a3 Ld7 9.Sb5 De8
Bobotsov kastar sig in i desperata förvecklingar men Larsen har räknat på allt. Helt hopplöst vore 10.Sxc7 Lxa4 11.Sxe8 Le7! 12.Sxf6 Lxf6, varpå vit inte får ut sina pjäser. Vit hoppas på motspel efter 10.Sd4 c6.l1.Sc7 Sxc7 12.Dxb4 b5, men Larsen har något helt annat i bakfickan.
10.Sfd4 e5! 11.Lxb7 exd4 12.Lxa6
12...Lh3!!
Hoppsan! Löparen gick åt fel håll. Nu måste vit offra kvalitet med 13.Sc3, men Bobotsov har redan gett upp partiet.
13.axb4? De4 14.Lb7 Dxb7 15.f3
15...Ld7! 16.uppg.
Larsen tyckte om att påpeka att löpardrag bakåt är lätta att förbise. Hans pendelrörelse med löparen är lika charmerande som Capablancas springarmanöver. Skillnaden ligger i precisionen. Exakta beräkningar har ersatt den intuitiva spelstil som äldre tiders mästare föredrog. Larsen nämner att segern mot Bobotsov var hans snabbaste någonsin mot en stormästare. Tre år senare förlorade han själv lika snabbt mot Spasskij, men då kom damschacken från andra hållet.
Lars Falk
