ULF NYBERG:
Mycket oväntat möts vi av klubbslaget att smålänningen, sedermera göteborgaren, veteranschackklippan med mera Göran Andersson inte finns bland oss längre. Göran hade ett stort kontaktnät, och det finns många som känt honom betydligt längre än jag och är bättre skickade att formulera minnesord. Håkan Åkvist som sett honom växa upp som junior, Helge Wademark som tampats med honom i småländska lagmatcher och turneringar, styrelsekolleger och lagkamrater i Manhem, och många flera. Nu får det bli så här, hastigt och med klumpen i halsen och knytnäven i fickan över livets orättvisa slump (läs inte det här, Olle Häggström).
Till för några år sedan kände jag Göran som oftast övermäktig och taktiskt skicklig motståndare i lagmatcher (låt honom inte få ha dam och springare kvar när det drar ihop sig, tänkte jag förgäves …). Duktig i korrschackdisciplinen var han också, stormästare.
På senare år blev vi närmare bekanta genom Göteborgs Veteranschackklubb där Göran på samma gång var kassör, webbansvarig, rondlottare, prisutdelare och ledande spelare, bland de första på plats och nästan sist därifrån. Jag var då ny i detta sammanhang.
I februari-mars blev vi för första och enda gången lagkamrater, i Dresden (samma lag i veteranernas lag-VM 65+. Vi kom sjua). Göran spelade fräscht och med gott resultat. En rolig vecka, kort sagt, och det känns nästan som i förrgår.
Görans absolut sista parti var mot mig. Vi möttes 31 mars i veteran-DM, som vanligt gatuslagsmål utan handskar. Mindre än ett dygn senare fanns han inte längre bland oss, även om vetskapen kom senare.
Vi hedrar hans minne.
