För spanske schackjournalisten Leontxo Garcia berättade Oscar Castro om sin uppväxt som gatubarn i Medellin: “Jag växte upp med och lärde mig spela schack bland prostituerade.” Han var elva år när han såg ett par sitta och spela schack på ett ruffigt kafé och han fattade genast intresse för spelet. Sex år senare vann han mästerskapet i Colombia. Han var självlärd.
Söndag morgon den 14 april fann en hemlös man Oscar Castro död på Avenida La Playa i centrala Medellin. Oscar hade varit på väg hem från schackklubben. Han växte upp på gatan och dog på gatan under oklara omständigheter. Var dödsorsaken en hjärtattack eller var det en följd av en huvudskada? Det finns olika versioner. När polisen inte fann någon plånbok utgick man först från att han hade mördats i samband med ett rån, men medlemmar i schackklubben kunde berätta att plånboken hade Oscar blivit av med redan fyra dagar tidigare. Livet blev en hård kamp vid brädet och mot kreditorer.
Oscars första stora internationella framträdande var i junior-VM i Stockholm 1969. I TfS nr 7/1969 finns följande kommentar till Castros framfart i kvalgrupp 4, som han vann:
Oscar Castro, Colombia, en 16-åring med indianblod i ådrorna, var kvalificeringens stora överraskning. I fjärde gruppen besegrade han redan i första ronden storfavoriten Adorjan, Ungern, fortsatte därefter med ytterligare tre segrar och en remi.Anatolij Karpov segrade i A-finalen närmast före just Andras Adorjan. Ulf Andersson kom på femte plats, Castro på tolfte och sista plats.
Jag har många starka minnen från interzonturneringen i Biel 1976. Ett av dessa är ett maratonparti mellan Ulf Andersson och Oscar Castro. Det skrev jag om i Schacknytt nr 6-7/1976. Det var ett parti som pågick i flera dagar. Det avbröts fyra gånger. Oscar och jag utväxlade ett och annat leende när jag stötte på honom de dagarna. Han såg allt tröttare ut för varje gång, och partiet tog säkert hårt på krafterna även på Ulf. Det varade i sammanlagt 13 timmar och 48 minuter. Oscar gav upp efter 113 drag.
Men det man fortfarande talar om i colombianska schackkretsar är vinsterna mot Tigran Petrosian och Jefim Geller. Det var Petrosians enda förlust i Biel. Jag skrev i Schacknytt:
Petrosian är känd för att vara ytterst svårbesegrad. Han har exempelvis endast förlorat 1 av 120 partier i nio olympiader! Så mycket större var sensationen när han förlorade mot colombianen Castro, interzonturneringens yngste deltagare.
Petrosian spelade snabbt upp en klar vinstställning. Vid ringside satt Baturinskij och nickade belåtet. Castro hade tidigare besegrat Geller men nu skulle han krossas.
Plötsligt började det hända mystiska saker. Den annars så säkre Petrosian tog alldeles för lätt på uppgiften. Motståndarens angrepp började växa med lavinartad styrka. Petrosian fann för gott att bjuda remi, men gjorde det på ett felaktigt sätt. Först måste man utföra ett drag. Castro påpekade det regelvidriga förfarandet och Petro blev ytterst irriterad. Där satt en oerfaren yngling och tillrättavisade en garvad stormästare. Vilken oerhörd fräckhet!
Petrosian gjorde sitt drag med en ljudlig smäll. Därefter frågade Castro försynt om remianbudet fortfarande gällde. En avvisande gest tydde på att så inte var fallet.Petrosians högmod blev hans fall. Jag frågade grannen Stellan om han kände till Oscar Castro och fick svaret: “Var det inte han som slog Petrosian i interzonturneringen i Biel 1976?” Det partiet skapade uppenbarligen svallvågor.
Oscar Castro – Tigran Petrosian
Svart drar
Efter 28...f5 29.Sgh2 Tc3 med planen Sb4 är vit helt nertryckt. Vits springarpar gör då inte mycket nytta. Men Petrosian gav sig genast ut på bondejakt, och det borde också vara okej – med vissa reservationer.
28...Da3 29.Dd1 Dxa2 30.Sfe5
Vit har åtminstone fått i gång springarparet och det hotar Df3. Det kunde Petrosian ha parerat effektivt med 30...Tc7. Men Petrosian såg att han kunde norpa ytterligare en bonde och efter Dxb3 kan damen hålla ett öga på f7.
30...Sc3? 31.Df3 Dxb3 32.Sd7!
Plötsligt spritter vits alla pjäser av liv och han har kompensation för de två minusbönderna.
32...Td8 33.Sdf6+ Kh8 34.Se5 a5 35.Db7! Tf8 36.Sed7 Td8
Vit står på vinst. Bäst är 37.Db6!, till exempel 37...Tc8 38.Dc6! Td8 39.Sc5 med dödligt dubbelhot mot b3 och e8.
37.Se5 Tf8 38.Sed7 Td8 39.Dc7! Ta8 40.Db7?
40.Dc6! ska spelas.
40...Td8
Det är tredje gången den här ställningen uppkommer med vit vid draget. I stället för att utföra 40...Td8 på brädet kunde Petrosian ha noterat draget i protokollet och tillkallat domaren och framställt ett remikrav. Det måste ha varit här någonstans som det blev fel. Kanske är min historieskrivning i Schacknytt fel, kanske utförde Petrosian draget på brädet innan han krävde remi. Det lär vi aldrig få veta.
41.Te7
Möjligen var det här som exvärldsmästaren med en irriterad gest nobbade ett remianbud. Det borde han i så fall inte ha gjort. Ställningen är fortfarande förlorad.
41...Lxf6 42.Sxf6 Kg7?
42...Tf8 är enda chansen.
43.Dc7!
Det går ju inte att slå springaren på f6 för matt på e5, och damen är hur som helst på väg till e5 med avgörande angrepp.
43...Ta8 44.De5 Kf8 45.Dd6 Db4
46.Te8++ Kg7 47.Txa8 Dxd6 48.Se8+ Kh7 49.Sxd6 a4 50.Se4 b4 51.Sc5 a3 52.Sb3 uppg.
Vinsten mot Geller var resultatet av en frisk satsning på komplikationer. Det var i ett läge när Geller hade initiativet och höll på att pressa ner Castro.
Oscar Castro – Jefim Geller
Vit drar
21.Td1!
Bästa försöket. Efter 21.Se3 Sd4 har svart klar fördel.
21...bxc4 22.Lxc4 Sa5 23.Db6!
23...Dxb6?!
23...Sc6 24.Db3 med eventuell remi genom dragupprepning var inte något som tilltalade Geller.
24.Lxb6 Sxc4 25.Lxd8 Sf4 26.b3
26...Se5?!
26...Se2+ 27.Kf1 Sc3 är enda chansen till räddning. Så illa har det blivit för svart.
27.Td6
Här kan a-bonden betraktas som såld.
27...Se6 28.La5 Sc5 29.b4 Se4 30.Txa6 Sd3 31.Kf1
31...Ld4?
En ren pjäsförlust men svart hade hur som helst stora problem. 31...Sc3 är enda chansen att kämpa på.
32.Ta8+ Kg7 33.Td8 uppg.
Här finns partierna mot Ulf Andersson, Tigran Petrosian och Jefim Geller genomspelbara.
Efter interzonturneringen i Biel stannade Castro kvar i Europa. Han slog sig ner i Spanien och skördade en del framgångar, men han hade stora svårigheter att hanka sig fram. Han tilldelades IM-titeln efter segern i zonturneringen i Santo Domingo 1975, men han blev aldrig stormästare. Han återvände till Colombia efter åren i Europa och vann mästerskapen i Colombia ytterligare några gånger.
Klubbkamraterna i Medellin visste inte mycket om den fåordige Oscar. Det talades om ett giftermål i Spanien, ett barn i Argentina, en syster i Colombia. De vet desto mer om partierna mot Petrosian och Geller.
* * * * *
Det som var ett sidospår de första åren, vilket jag också påpekade här på bloggen, blev efter nya upptäckter lika viktigt som själva matchen. Jag talar då om Lizziekapitlet. Det framgår också med tydlighet av bokens slutgiltiga titel. Detta tror jag att läsare i gemen har förstått och av de många kommentarer jag har fått också uppskattat. Ett beklagligt undantag är TfS-recensenten som valde att raljera om Lizzieavsnittet: “Denne recensent har inget emot dessa utvikningar men kan tänka sig att någon läsare får lite för mycket av schackredaktörens krumsprång på dansgolvet.” Det är knappast en recensents uppgift att delge hur han tror att andra än han själv kan tänkas uppfatta “dessa utvikningar”, och dessutom har hans oro för vad andra tycker visat sig vara obefogad. Sven Wisløff Nilssen visade betydligt mer känsla för min berättelse om Lizzie:
Han har lagt på fire avslutningsdeler, hvorav tre av dem er strålende. Best i mine øyne er "Sista dansen med Lizzie" som omhandler en tur til Biel i 1976 der Grahn fikk et uforglemmelig opphold, en dans med Lizzie og tur hjemover til Basel på 1. klasse takket være Bent Larsens første kone Lizzie. Hun endte sine dager på tragisk vis – en historie vi også får ta del i så boka ender ikke i Hollywood stil – men i stedet avsluttes boka med realismens og virkelighets-slør over seg.I den engelska utgåvan kommer jag att utvidga Lizziekapitlet. Det känns angeläget. Genom Lizzie lär vi också bättre känna Bent.
