Romain Edouard inledde Bundesligasäsongen med att besegra Jonny Hector. Det kunde ha blivit tre av tre för fransmannen den helgen, om han hade hittat den forcerade mattvarianten i följande ställning:
Romain Edouard, Werder Bremen – Ilja Schneider, SF Berlin
Vit drar
Någon som inte ser mattsättningen? Jag kan väl avslöja att den snabbast vägen går via 1.La6 eller 1.Lf1. Resten får du klara själv.
Förr i tiden hände det att spelare förklarade matt i ett visst antal drag. Jag har aldrig fått någon förklaring på hur det fungerade i praktiken. Nog borde det då vara möjligt att kräva att få se hur det skulle gå till? Kunde man straffas om man inte kunde leda mattsättningen i bevis?
Hur som helst: enda sättet att vinna diagramställningen är nog att förklara matt i sjuttio drag – se Nalimovs slutspelbas under Andra schacklänkar i den oumbärliga högerspalten – och hoppas att motståndaren inte ifrågasätter det eller känner till femtiodragsregeln. Edouard försökte spela fram en mattställning och resignerade efter ytterligare 41 drag och bjöd remi. Då var han 55 drag från mattsättningen vid bästa försvar. Här är hela partiet.
* * * * *
En dag på kliniken
I går var jag omgiven av jättegoa mänskor och furstligt behandlad. Okej, lunchen kunde ha varit bättre. Jag fick två panodil och ett glas vatten. Då hade jag druckit en kopp te till frukost. Allt enligt föreskrifterna inför operationen där på handkirurgkliniken i Malmö. Sjukhuskläder i vitt med matchande grön plastluva, rullstol mellan avdelningarna och sedan upp på den mobila sängen inför bedövningen.
På sängen fick jag en filt från värmeskåpet. Mmmmmm. Därefter en snyggt handritad pil medelst spritpenna på högerarmen – den skulle kanske kunna fungera som mall för en tatuering - enligt order från Socialstyrelsen. Jag uppskattar sådana trygghetsrutiner. Sedan en bedövningspruta i axeln innan den verkliga lokalbedövningen med ultraljud satte in. Två anestesiläkare stack in nålar och kommenterade bilden på den lilla skärmen. Den ene hette Lars och den andre var dansk. När jag berättade att jag hemskt gärna ville debutera för min danska klubb fyra dagar senare, så berättade den senare att han hade en kursare som jobbade i Lund och spelade treminutersblixt på internet. Schack funkar som samtalsämne i många sammanhang.
Sedan vändes skärmen så att jag i efterhand kunde se den inspelade sekvensen av hur nålen går in och träffar rätt muskel eller vad det nu var. Det såg ut som en smal cylinder som trevade sig fram i ett månlandskap. Skulle den filmen delta i dokumentärklassen i nån filmfestival så skulle den sannolikt komma sist. Den var inte ens i färg.
Så rullades jag in i operationssalen och det tog ungefär en halvtimme innan bedövningen verkade ordentligt. En sköterska nöp mig i armen var femte minut och bad om ursäkt för de blåmärken som skulle visa sig dagen efter. När bedövningsmedlet verkade fullt ut kändes det som om jag hade en betongklump till höger om mig på andra sidan axeln. Under tiden hade armen tvättats synnerligen grundligt. Hur viktigt detta är framgår av denna amerikanska instruktionsfilm.
Själva operationen tog mindre än en halvtimme. Det var fyra aktörer runt betongklumpen; kirurgen Tony, som gjorde ett mycket förtroendegivande intryck, en kandidat och två sköterskor. Det var lyckligtvis ett grönt skynke mellan mig och betongklumpen, så jag slapp se det hela, men jag följde med i konversationen utan att blanda mig. Jag ville ju inte för ett ögonblick störa deras koncentration. När jag började gny om att det gjorde ont i min inte särskilt atletiska högeraxel förklarade Tony att han höll på med sista stygnet. Förhoppningsvis blev det en lyckad operation, det avslöjas om ett par dagar när operationssmärtan har försvunnit.
När jag rullats ner till vårdavdelningen trodde jag att jag skulle kunna åka hem rätt snabbt, men rekommendationen var att stanna tills högerarmen började fungera igen efter dvalan. Det tog omkring fyra timmar. Lyckligtvis hade jag med mig en bok – Coetzee: ”Onåd”. Det förkortade min väntan avsevärt. Med mig hem fick jag smärtstillande tabletter: alvedon och oxynorm. Som jag förstod det skulle de senare användas vid lite svårare smärta – de innehåller morfin, om jag hörde rätt. Jösses. Hur är det egentligen med Fides dopningskontroller? Kvällstidningarna skulle kanske leta fram att jag vann allsvenskan med Lunds ASK vid två tillfällen på 70-talet och då skulle det kunna bli: ”Allsvensk stjärna fastnade i dopningskontroll - skyller på läkare”. Och en granne som uttalar sig: ”Han trodde att morfinet skulle hjälpa honom tillbaka. Det är bara sorgligt.” Nej, jag tror att jag avstår från oxynorm och håller mig till gamla hederliga alvedon.
