AIPE-möte i Valletta 1980 – från vänster Raymond Keene, Svend Novrup och Lars Grahn. Foto: Hans Svedbark ©
Under en period kring 1980 var jag sekreterare i schackjournalisternas internationella organisation AIPE (Association Internationale de la Presse Echiquéenne). När Svend Novrup tog över som AIPE:s president 1977 bad han mig att ta plats i styrelsen. Kevin O’Connell tog hand om kassörsposten och utgivningen av AIPE Chess News. Bilden är tagen från organisationens årsmöte i Valletta 1980. Raymond Keene var mötesordförande. Tre år senare fick jag anlita en Londonbaserad advokat för att komma till rätta med organisatörerna av kandidatsemifinalerna i London 1983, där samme Raymond Keene var huvudansvarig. Där hade jag att göra med en allt annat än gentlemannamässig engelsman.
Matcharrangören i London ville köpa bilder av mig på de fyra inblandade VM-kandidaterna Garri Kasparov, Viktor Kortchnoi, Zoltan Ribli och Vasilij Smyslov. De skulle publiceras i programhäftet och bara där. Jag skickade över bilderna tydligt copyright-stämplade.
Döm om min förvåning när jag anlände till pressrummet på Great Eastern Hotel i London och fann att mina bilder delades ut gratis till alla ackrediterade journalister, drygt tvåhundra, med uppgiften att de kunde användas efter behag. På baksidan av bilderna fanns inte min copyright-stämpel utan uppgiften att det var sponsorn Acorn Computer som var den generöse bildleverantören. Inte nog med det, mina fyra bilder hade dessutom använts i en helsidesannons i The Times.
Jag bubblade av ilska när jag fick tag på den huvudansvarige Raymond Keene. Hans arroganta bemötande gjorde bara saken värre. Så inträffade något som jag aldrig kommer att glömma. Keenes hustru kom in i pressrummet, han fick syn på henne över min ena axel och signalerade att han tänkte strunta i mig på sin stroppiga engelska: ”Annette, let’s go to the bar.” I det ögonblicket visade jag behärskning av ett slag som jag inte trodde mig vara mäktig. Jag har aldrig slagit en människa men då var jag närmare än någonsin att göra samma sak som Ingemar Johansson gjorde med Dick Richardson den 17 juni 1962 två minuter och tretton sekunder in i åttonde ronden. Men jag bet ihop. Sedan försökte jag reda ut vem jag skulle kräva på betalning. Det var helt uppenbart att Keene inte tänkte betala kalaset.
En brevväxling med en företrädare för Acorn Computer kändes efter hand meningslös, det var eviga väntedrag. Inte ens den mindre summa som jag ursprungligen krävt för publicering av bilderna i programhäftet betalades ut. Jag kontaktade en advokat.
Det var skönt att ha en sekundant som tog över partiet och gjorde de drag som var nödvändiga. Ett brev från advokaten till motparten den 1 mars 1984 förklarar vad det handlade om i juridiska termer.
”Dear Mr WoodDet kom inte någon reaktion och den 18 april 1984 formulerade min advokat en påminnelse. Motparten förblev tyst vilket ledde till en andra skarpare påminnelse:
Mr. Lars Grahn, Malmö, Sweden, has instructed me to answer your letter to him of February 20, 1984.
When Mr. Grahn originally delivered the photos to the British Chess Federation, they were marked “Copyright LARS GRAHN” on the back.
The unagreed use of Mr. Grahn’s photographs has been extensive. They have been generously handed out to journalists, they have appeared in magazines and in the press, for instance in a full-page advertisement for for Acorn in the Times, November 21, 1983. Not in any of these instances did Mr. Grahn receive credit as the photographer. Mr Grahn’s letters in the matter, from December 4, 1983, has not been properly handled until your letter of February 20, 1984.
The copyright infringement in this case is extensive and serious. However, Mr. Grahn is still prepared to settle the matter amicably, provided he gets a reasonable remuneration. The GBP 600 must be considered as very reasonable for the extensive use and the non-crediting, wherefore Mr. Grahn cannot settle for less. It must also be understood, that such a remuneration does not include any further use of the photographs.”
”The situation is now becoming very serious indeed, especially in the light of you not answering my letters. Unless Mr. Grahn has received GBP 600 and a confirmation that his photos are no longer used in any way within seven days from today, Mr. Grahn will be forced to take legal action againt you. Such action will be taken without further notice.”Det tog skruv. Äntligen började det hända saker. Det prutades på mitt krav och jag accepterade. Vid det laget, nästan ett år efter brottet, ville jag bara få ett avslut.
I februari 1984 hade för övrigt BBC hört av sig och meddelat att man använt mina bilder i ett tv-program och i brevet ställdes frågan till vilket konto de skulle betala ersättningen. Ett helt igenom korrekt bemötande, det kändes befriande i ett läge när jag upptagen med BBC:s motsats: Keene & Company.
Efter denna affär har jag förstått att Raymond Keene aldrig tar ansvar för något som han inte har lust att ta ansvar för, oavsett om han är huvudansvarig.
Bilden berättar återkommer varje måndag.
