Hotel Palace i Merano 1981. Igor Ivanov spelar blixt med Miguel Najdorf medan Arnold Eikrem och Yasser Seirawan tittar på. Foto: Lars Grahn ©Arnold Eikrem har betytt oändligt mycket för norskt schack både som organisatör och skribent. Det var mannen som andades schack och som sällan missade de stora evenemangen. Jag träffade honom på många större turneringar, olympiader och VM-matcher. Arnold ingick i den inre cirkeln. Han dog den 11 februari 1996. Här några stycken ur min minnesartikel i Sydsvenska Dagbladet den 17 februari 1996:
”I Eikrems schackvärld var han en charmerande värd. Man hade sällan tråkigt i hans sällskap. Rastlösheten kunde ta sig olika uttryck. Han kunde påbörja en utläggning om Kasparovs senaste bravader och plötsligt avbryta sig själv, stryka sig över mustaschen och gå upp i någonting annat. Efter en stunds frånvaro var han tillbaka och tog upp den tappade tråden.Bland aktiviteterna på Hotel Palace minns jag också att jag spelade bordtennis med Petra Leeuwerijks (numera gift med Kortchnoi) son i en källarlokal. Vi hade ungefär samma bordtennisrating. Och apropå det: när Börje Jansson skulle plocka fram ett speciellt minne från Rilton Cup i Jesper Halls bok om turneringen, ”Tore och turneringen – Historien om Rilton Cup”, så blev det följande: ”När jag tänker så långt tillbaka är det lätt att man blandar ihop, men varje gång jag träffar Lars Grahn brukar han påminna mig om det år då schackspelarna som bodde ihop hade en kvällsturnering i pingis. Grahn kan fortfarande inte komma över att jag kvaddade honom. Troligen påminner han mig om det för att vara snäll, eftersom jag var en av de första toppspelarna som började skriva för hans tidskrift Schacknytt.” Börje: jag har kommit över det och du kommer alltid ha en hedersplats i mitt hjärta för att du ställde upp som skribent i den stencilerade blaskan när andra toppspelare nobbade.
Som schackjournalist var han alltid på jakt efter scoopet, och inte så sällan rycktes man med i hans fåfänga nyhetsjakt. Vi var båda i Merano 1981 för att följa VM-matchen mellan Karpov och Kortchnoi. Efteråt fick jag höra att denna stad i den italienska delen av Tyrolen var omgiven av ett sagolikt vackert alplandskap. Det hade helt undgått mig. Jag lockades med i Arnolds jakt och tillbringade i likhet med honom åtskilliga timmar i Hotel Palaces bar. Det var där Kortchnoi och hans medhjälpare höll hov varje kväll, och enligt Arnold kunde det vilken dag som helst komma ett högst sensationellt avslöjande. I likhet med Godot kom det aldrig. Men det var inte någon tråkig väntan.
Flera svenska elitspelare kan tacka Arnold för att de genom hans turneringar fått chansen att erövra internationella titlar. För dem har Arnold också varit en personlig vän. Det finns inte någon naturlig ersättare som turneringsarrangör i Gausdal och därmed försvinner sannolikt en tradition som har uppskattats i schackkretsar världen över.
I fjol våras besökte Arnold Malmö när det var dags för stormästarschack på Savoy. Han anlände i en elegant bredbrättad hatt och hade knappt hunnit innanför dörren förrän han hade berättat en pikant nyhet som han just snappat upp i Köpenhamn. Det var väl inte precis något scoop, det var det sällan, men hans sätt att framställa den lilla historien var värt en del. Han tvinnade mustaschen och skrattade hjärtligt. De som kände honom närmare kunde också vid andra tillfällen ta del av allvaret.
Arnold Eikrem hade in i det sista många nya projekt på gång, han hade inte avslutat sitt oförtröttliga arbete. Det gör saknaden så mycket större.”
Yasser Seirawan och Lars Grahn på det stora schackspelet bakom Hotel Palace i Merano 1981. Foto: Arnold Eikrem"Bilden berättar" återkommer varje måndag.
”Talking Pictures” – every Monday.
Google Translate
