Skoj att Stockholms Schacksällskap slår på stort och firar 150-årsjubileet nästa år med en jubileumsturnering på Scandic Hasselbacken på vackra Djurgården. Det kan säkert bli en praktfull schackfest, något att se fram emot. Den föga måttfulla ambitionen är att arrangera ”det största som hänt svenskt schack sedan 1866”. Jag älskar schackarrangörer med hög ambitionsnivå, men här tycker jag att det har blivit för mycket av det goda. En karsk attityd kan vara charmig, men då ska det finnas rimlig täckning för den uttalade målsättningen, annars finns risken att den kan avfärdas som tomt prat. På något vis känns det onödigt att skapa skyhöga förväntningar.
Det skulle överraska mig mycket om jubileumsturneringen överglänser till exempel någon av de fyra interzonturneringar som har arrangerats i Sverige.
Saltsjöbaden 1948, då av många betraktad som en av världens dittills starkaste turneringar. David Bronsteins glansfulla genombrott.
Stockholm-Saltsjöbaden 1952 med fyra sovjetiska ess i topp.
Göteborg 1955. Ny förstaplats för Bronstein. Boris Spasskij blev VM-kandidat för första gången.
Stockholm 1962. Bobby Fischers triumfartade framfart.
För egen del har jag sett spelare ur världseliten passera revy i Sigemanturneringarna.
Turneringsmiljön är mycket viktig i stunden och ett par av dessa turneringar har genomförts under smått furstliga förhållanden, men när det skrivs schackhistoria är det spelarnas lyskraft som räknas, inte hur många kristallkronor de satt under.
Prissumman i Hasselbacken Chess Open, 300 000 kronor, är exceptionell i svenskt schack. I ett internationellt perspektiv kan den mätas med exempelvis den i Dubai Open för två månader sedan. Där var prissumman 50 000 dollar, det vill säga lite drygt 414 000 kronor. Topprankad där: David Howell, tvåan i Rilton Cup 2006-2007, nu rankad 48:a i världen. Månne arrangörerna i Stockholms SS har startpengar som ställer de i Dubai Open i skuggan? Det krävs för att få med världseliten. Det krävs hur som helst ett betydligt starkare startfält än det i Dubai Open för att jubileumsturneringen ska bli ”det största som hänt svenskt schack sedan 1866”.
Jag har alltså mina dubier om arrangörens braskande målsättning och hoppas att mina tvivel kommer på skam, att det inte bara är tomt prat från arrangörens sida.
