PIA FRANSSON:
”Do you know who that is?” viskade turneringsledaren och nickade mot dörren där en äldre man i kavaj, svart skjorta och lila slips sakta och med stöd av sin käpp i koppar kom in i lokalen och slog sig ned vid ett av de vackra schackborden på Mechanics' Institute Chess Club i San Francisco. Det var onsdagen den 20 september och min första kväll i San Francisco – den sista anhalten på min och min väns tre veckor långa roadtrip i USA. USA:s äldsta schackklubb råkade ligga bara ett par kvarter från vårt hotell.
Kvällen jag anlände hade de en blixtturnering, så jag gick dit och anmälde mig. Lokalen är oerhört vacker med fina schackbord från 1880. De tyckte det var väldigt roligt att jag hade sökt upp deras klubb och ville vara med och spela onsdagsblixt. Jag kom i god tid och hann med att samtala med klubbrepresentanten för att höra lite om klubbens historia innan GM William Lombardy således klev över tröskeln och in i mitt liv.
Jag fick veta att han sex dagar tidigare hade dykt upp på klubben från ingenstans och att han varit hemlös sedan lång tid tillbaka. Han bodde tillfälligt hos en hjälpsam klubbmedlem. Lombardy besökte klubben varje dag, inte för att delta i turneringar utan bara för att tillbringa sin dag där. Hans renommé var anledningen till att jag började prata med honom mellan ronderna denna kväll. Snabbt blev jag intagen av hans fantastiska karaktär och personlighet. Medan jag spelade pratade Lombardy med mitt resesällskap då en av de yngre spelarna hyschade honom, uppenbarligen utan att veta vem han hyschade åt. Detta tycktes roa Lombardy som sa: ”Hope he is a strong player” med glimten i ögat och fortsatte småleende samtalet.
Våra samtal gick snabbt på djupet och blev alltmer personliga. Vi upptäckte att vi delade syn på vad som är betydelsefullt vad gäller relationer, vänner och vår uppskattning av det sanna, uppriktiga och genuina. Vi hade också en del gemensamma beröringspunkter både vad gällde barndomen och vuxenlivet. Sista gången vi träffades var ett par timmar på tu man hand dagen innan min hemresa. Han berättade om den sista tuffa tiden, om hur han blivit vräkt från sin lägenhet i New York där han hade bott i fyrtio år. Han hade också varit nära att mista livet efter att ha blivit nedslagen och rånad för några hundra dollar i New Yorks tunnelbana. Det hade resulterat i månader på sjukhus. Hans högt älskade bror gick bort i samma veva och Lombardy var ledsen att han legat på sjukhus och inte kunnat närvara vid broderns begravning.
Det var självfallet oundvikligt att Bobby Fischer, som Lombardy var tränare för i så många år, också kom på tal. Bill träffade Fischer sista gången i Los Angeles 1978 av en ren slump i ett snabbköp. Efter VM-matchen i Reykjavik 1972 mot Boris Spasskij, som Lombardy medverkade till att Fischer kunde fullfölja, hade de i princip inte haft någon kontakt. Fischer hade reagerat negativt på en artikel av Lombardy i Sports Illustrated efter VM-matchen. Väsentliga delar av den hade ändrats av redaktören. Han var mycket besviken på Fischers reaktion och att denne inte förstått att Lombardy aldrig skulle svika honom efter alla år han funnits där för honom helt ideellt.
Trots schismen hjälpte han senare Fischer med dennes isländska medborgarskap. Sista samtalet dem emellan var efter Fischers flytt till Island. Efter den skickade Fischer honom 5 000 dollar, enda betalningen Bill fått.
Bill Lombardy hävdade att Bobby Fischer blev illa behandlad av USA och att båda är helt felporträtterade i filmen ”Pawn Sacrifice”. Bill var upprörd över filmen och han hade vänner som drev en rättssak mot producenterna eftersom ingen hade talat med honom innan filmen gjordes och att det mesta var fabricerat. Att det var en spelfilm och ingen dokumentär spelade igen roll för Bill. Han kallade allt för lögn. Filmen hade han sett två gånger. Skrattande berättade han att han minsann inte hade betalat en cent för det. Han kände biografägaren.
1956 besökte han Uppsala med USA:s studentlag. Han kände väl till Ulf Andersson som han hade mött några gånger för många år sedan. Han uttryckte mycket varma tankar om Ulfs personlighet och var mån om att jag skulle framföra en hälsning. Denna är levererad både tur och retur sedan vårt sista möte.
Under ett av våra samtal tog Bill fram en röd mapp. I den hade han samtliga personliga papper och handlingar. Han var inte bara hemlös, utan saknade pension, pengar och ägde varken dator eller telefon. Där var telefonnummer på post-it-lappar till såväl schackklubben i San Franscisco som till hans läkare och närmaste vänner i New York liksom telefonnumret till vännen han då bodde hos. Jag skrev ner alla nummer så att jag kunde nå honom när jag kom hem till Sverige. I samband med detta blev jag ju tvungen att be om en autograf. Han tog då telefonnummerpappret ur min hand och skrev ner sin hälsning. Den kommer jag att bevara. Det fanns mer i mappen ...
Jag kommer aldrig glömma känslan att sitta ensam på klubben mitt emot William Lombardy. Hela han utstrålade – i kontrast till den livssituation han befann sig i – stil och klass i brun kavaj, lila slips och en jeansskjorta med en rakhyvel bredvid cigarren i bröstfickan. Det är svårt att förklara, men han hade något i sig som bara var så coolt – och sofistikerat. Ja, jag hittar inga bättre ord.
Han tog på sig sina turkosa läsglasögon och när jag gav honom komplimang för dessa, sa han att det bara var ett par billiga han hade hittat i en matbutik. Från den röda mappen plockade han upp en bunt papper med vackert handskriven text. Det var hans memoarer som han höll på att arbeta med. Han läste några utvalda avsnitt och som väntat hade han även i skrift ett fantastiskt språk och ett fängslande sätt att berätta. Jag hoppas verkligen att memoarerna kommer ut i någon form. Det var en fin stund. Vi kom överens om att jag skulle intervjua honom längre fram så att fler kunde få ta del av hans fantastiska livshistoria som jag bara hann nosa på under den korta tid vi sågs. Det tyckte han skulle bli roligt.
Innan jag gick spelade han tre partier med mig. Det var mycket hedrande men jag blev naturligtvis krossad, trots att han gång på gång sa att jag kunde ta tillbaka drag och liknande. Jag spelade två vita och ett svart parti. I det första vita blev det Holländskt och när jag skulle vara vit igen och han spelade 1...f5 så klagade jag så mycket, varpå han skrattade och sa: ”Vad vill du jag ska spela då?” ”Vad som helst utom f5”, svarade jag varpå det blev antagen Damgambit. I hans vita parti blev det avbytesvarianten i Slaviskt. Vem har sagt att det blir passivt spel? Jag har nog aldrig blivit utsatt för så mycket attack som i de tre partierna. Härligt minne.
Då vi sagt farväl kände jag från djupet av mitt hjärta att jag ville göra något, något lite, för honom innan jag åkte hem. Jag gick därför och köpte en smartphone med obegränsat samtal, sms och surf inom USA fram till jul. Telefonen preppade jag med mejlkonto, Follow Chess app, och hans kontakter från min lista. Presenten överlämnades på klubben. Han skulle ju fylla 80 år den 4 december. Han blev glad och tacksam och sa att det kändes som julafton. Det värmde verkligen mitt hjärta. Han kallade mig för ”a saint” och det är ju inte så illa med tanke på att det kom från en katolsk präst.
När jag kom hem mejlade jag honom. Tanken var att jag skulle mejla och han skriva vanliga brev eftersom han hade svårt att skriva mejl på telefonen. Den 8 oktober var vårt sista telefonsamtal. Bill var glad och pigg och talade om att försöka komma till Sverige till våren. Han hade då för mindre än två veckor sen flyttat till Ralph, en annan schackvän, som bodde större men längre från city. Han kunde bo där några i månader i väntan på en permanent bostad. Han hade mycket glädje av telefonen och en av hans bästa vänners son, Joseph Shipman, hade varit och hälsat på honom nyligen.
Det var slumpens skördar i sin vackraste form att bli starstrucked, att helt oväntat presenteras för en världsberömd stormästare och sedan upptäcka en fantastiskt ödmjuk man med både hjärta och hjärna. Han kom snabbt och oväntat in i mitt liv och försvann på samma vis. Jag hann inte få svar på vår inledda brevväxling. Det känns tomt att han är borta. Sorgen blandas med stor tacksamhet.
