JESPER HAMARK:
Senast jag träffade Johan var i vintras under ett superettasammandrag i Göteborg. På söndag eftermiddag åt vi pizza, drack öl och pratade, manhemiten Johan och kamraterna Bengt, Gösta, Anton och jag. Vi försökte som vanligt värva Johan till oss. Illojalt i förhållande till Manhem såklart, men som vanligt hade vi inget för det: Johan skakade lätt på huvudet och log, vänligt och med överseende.
För en tid sedan skrev jag lite om Johan här på bloggen. Johan kommenterade det, där på restaurangen, och han gjorde det så fint och så ödmjukt. Han var sådan, ödmjuk.
Ibland blir det mycket eller enbart 1.e4 e5, sicilianskt och bortspelade vinstställningar. Men just denna gång samtalade vi också om livet bortom brädet: om våra familjer, om glädje och sorg. Man ska aldrig ha ett sista möte med en 47-åring. Men när det ändå blev så är jag tacksam för den där söndagseftermiddagen.
Vi är många som kommer sakna Johans smittande, frustande skratt; aldrig mer ska en tävlingsledare hyssja honom.
Våra tankar går till Johans familj.
GÖSTA SVENN:
Jag visste att Johan hade haft problem med hälsan de senaste åren, men att det skulle ta en sådan fatal vändning kunde ingen ana då vi pratades vid efter det där Göteborgsderbyt i vintras. Jag minns tydligt Johans glada skratt och nyfikna energi på både schacket och livet i stort. Och hans engagemang. Den gången för trettio år sedan när gamla Schackspelets hus var rivningshotat lovade tonåringen Johan att protestera om grävskoporna kom rullande: ”Då kedjar jag fast mig utanför porten.” Jag hade Johan som schackelev och minns hans driv och idérikedom. Men i turneringspartierna mot mig tog det en evinnerlig tid innan han började plocka poäng, trots att han ibland spelade ut mig efter noter. Det allra sista partiet oss emellan vann dock Johan, i fin positionell och lättflödande snabb stil. Nu känns den förlusten bra, men förlusten av Johan känns bara för sorglig.
ANTON ÅBERG:
Johan var en av dem jag lärde känna under juniortiden i Göteborg. Med stort hjärta och smittande energi skaffade han sig många vänner inom schacket. Vi kom under åren att spela många spännande partier och inte sällan var det jag som fick söka motspel i grumligt vatten efter att mer eller mindre blivit utspelad positionellt. Under senare år förstod jag att energin inte riktigt fanns där till följd av sviktande hälsa. Att det skulle leda till att Johan nu inte längre finns i bland oss är svårt att greppa. Göteborgsschacket har förlorat en stor profil och vi är många som sörjer förlusten av en fin människa både vid och utanför schackbrädet. Schacklivet i Göteborg blir aldrig sig likt igen. Vila i frid, Johan.
