GÖSTA SVENN:
Apropå smockan 13...Sg5 som Jonny Hector utdelade mot mig i sista ronden av veteransnabbens första dag. Jag blev så groggy att det inte ens föresvävade mig att jag kunde kämpa vidare (nåja) genom att backa tillbaka med damen:
Gösta Svenn - Jonny Hector
Slutställningen, vit vid draget
14.De2 Dxe2 15.Txd8+ (mellanschacken som liksom fattades min arma skalle) jämte 16.Sxe2. Eller låta Jonny utföra den småputtriga springargaffeln 14.Df4 Dxd1+ 15.Sxd1 Txd1+ 16.Lf1
analys
16...Sh3+ och svart blir torn över.
Det här var alltså min debut i schackliga veteransammanhang. Under den raska reträtten tillbaka till Lunds centrum kom jag osökt att tänka på exvärldsmästaren Tigran Petrosians debut i Sovjetiska mästerskapet – utan alla jämförelser i övrigt, som det brukar heta. Rond 1, 1949. Det partiet varade inte heller längre än 13 drag, men Petro hade åtminstone svart.
Dag två gick åter mina tankar till den gamle världsmästaren: Efter en förlust slickas såren bäst med en eller en annan remi, ansåg han. Det blev fyra stycken för min del. I mitt enda vinstparti på söndagen fick jag själv in en sorts ”Hectorsmocka”:
Gösta Svenn – Arne Meurman
Vit drar
Svart hade försvarat sig finurligt, men plötsligt fanns:
44.Db7! uppg.
Drottningen klampar in och avgör som ... inte som en joker kanske, men på ett jokerliknande sätt. (Det här är en hälsning till Osbys trollande veteran Lars F Olsson, som gillar mina musiklänkar.)
Samtliga tre medaljörer debuterade alltså i veteransammanhang. Laskgängets synnerligen skickligt och trivsamt arrangerade ”gamlingturnering” gav mersmak för många av oss.
