måndag 29 juli 2019

Slutrapport från festivalen i Metz

Pont Moyen i Metz. Foto: Sebcaen, Wikimedia Commons

MAX WAHLUND:
I mitt senaste inlägg här på bloggen rapporterade jag att jag tagit 1,5/2 i C-gruppen och såg fortsättningen an med tillförsikt. Vad som hände sedan var att jag fick totalt 0,5 poäng på de följande fem ronderna, och den halvan var en ren gåva! 2/7 alltså. Jag började fila lite på detta blogginlägg och valde titeln ”Massakern i Metz”. Nu hade domslutet kommit – jag råkade kanske spela ett par bra partier i SM, men nu hade jag svart på vitt att jag egentligen är en total clown utan tillstymmelse till aning om hur man spelar schack.

Det var bara två partier kvar, och till råga på allt var det mot de två spelare som ledde turneringen med viss marginal. För att göra en lång historia kort – jag slog dem båda två. Med 4/9 och ett visst rankningsplus (jag var trots allt rankad som 10:e man) måste jag resultatmässigt ge mig själv godkänt. Och spelet var ändå inte så uselt.

Förvirrande, vad var det som hände egentligen? Förmodligen är inte den avgörande faktorn att jag är en värdelös clown utan att dessa tajta bergerturneringar är spännande, ovissa, och farliga. Farliga på det sättet att det kan sluta hur som helst. I en schweizerturnering som svenska GP-turneringar får jag nästan säkert mellan 4,5 och 5,5 poäng på de åtta ronderna. I en tioronders bergergrupp som i Metz skulle jag kunna hamna på 0 – men även på 9. Varje parti är stenhårt och gäller mycket.

De partier jag spelade var spännande och säger en del om var en 2100-spelare som jag själv har sina brister. Jag hoppar över de två första ronderna som jag nämnde förra veckan och visar en ställning från varje parti från rond 3. Ni kan roa er med att försöka lista ut nästa drag – oftast är det bra, ibland är det dåligt, men i samtliga fall är det avgörande.

Vi börjar i rond 3, mot WFM Anysia Thomas. Jag såg att hon spelade Grünfeld så jag provade varianten Sjachrijar Mamedjarov slog MVL med i Riga, avbytesvarianten med Da4+. Den funkade ganska bra men hon försvarade sig fyndigt, offrade först bonde och sen kvalitet. Vi hamnade så småningom i nån sorts dynamisk balans. Jag har materiell fördel men lite osäkrare kungsställning. Det är jag som har vinstchanserna efter 20 drag, men hur skulle jag bära mig åt? Avancera med de fåtaliga bönderna framför kungen, är inte det farligt? Det är just den sortens strategiska avgöranden som är så svåra, tycker jag. Till slut bestämde jag mig för en plan där jag skulle bryta igenom med damen ner på åttonde raden samtidigt som löparen kom från andra hållet. På så sätt skulle jag framtvinga avbyte av både damer och löpare och sen är det väl helt vunnet för mig, eller hur? Vad kan svart göra här?

Max Wahlund - Anysia Thomas 
Svart drar

27...Te8!!!
Som Gunjan från Dirty Chess Tricks brukar säga: BAM!!!! Den var inte rolig att se utföras. Den fina vinsten jag redan mentalt antecknat förvandlas till förlust, damen på b8 är överlastad och löparen på h6 faller. Dessutom är min kungsställning en katastrof och tornet på h1 utanför spel. Ska man räkna bör man räkna rätt och det gjorde inte jag. Jag gav upp efter några drag.

Nästa rond: Här fick jag den där gratishalvan. Jag offrade kvalitet, eftersom jag gillar att göra det, men fick verkligen ingenting för det. Nu är det slutspel och frågan är om min motståndare ska offra tillbaka eller inte, hur är det med bondeslutspelet? Vad tror du? Gissa innan du tittar.

Etienne Muller – Max Wahlund 
Vit drar

50.Kd5?
Fel beslut. Efter 50.Txg7+ är det enkel vinst, den svarta kungen trycks bort från försvaret av f6 utan större problem. Vit kan ju offra igen senare istället men oavsett när man offrar måste man förstås ha räknat hem bondeslutspelet först. Istället spelade monsieur Muller in kungen på f8 men då var det nära att jag vann istället, han fick offra tornet desperat för att hinna ta mina bönder.

I rond 5 brände det till direkt. Min unge motståndare spelade Volga och eftersom jag redan mött Volga i rond 1 ville jag variera mig och spela något mindre skarpt. A4-varianten är väl lugn och säker? Här har jag just spelat b3 för att opponera på långa diagonalen.

Max Wahlund - Nathan Ronce 
Svart drar

7...Sxe4!
Ännu en gång: BAM!!! Vad fasen nu då? Vi har ju inte börjat spela ännu, vad är det för dumheter? Du ska spela Lg7 och rockad och sånt, inte ta min garderade bonde! 8.Dxe4 följs av 8...Lg7 9.Ta2 Lf5 och slag på b1. Usch vad irriterande. Jag spelade 8.Lb2 Sf6 9.Lxf6 istället men den där bonden visade sig rätt avgörande.

Rond 6 och ännu en Nathan i typ 10-årsåldern som motståndare. Eftersom alla spelar Volga och Benoni och sånt kan väl jag göra det också tänkte jag, nu ska jag krossa, så det så. Partiet blev ruskigt skarpt och spännande, en bonde försvann återigen längs vägen men den här gången hade jag kompensation, tyckte jag ...

Nathan Nguyen-Cadoret – Max Wahlund 
Svart drar

22...La8?
Äsch! Under flera drag hade jag ögnat ner mot kungsflygeln. Nåt offer ska man väl kunna få in. Här hade jag min chans! Under en liiiiten glipa i den schackliga tidsrymden funkar 22...Lxg2! - men det är med nöd och näppe. Datorn visar fortsättningen 22...Lxg2 23.Kxg2 Sg4 24.Db2+ Kg8 25.h3 Sxe3+ 26.fxe3 Tg5+ 27.Lg4 Txg4+ 28.hxg4 Dxg4+ (här skulle jag alltså ligga ett helt torn under, som dock vit snart måste ge tillbaka för att undvika att bli matt) 29.Kf2 Dh4+ 30.Kg2 Txe3 31.Tf8+ Kxf8 32.Dh8+ Kf7 33.Td7+ Te7 34.Txe7+ Dxe7 35.Dxh7+ Kf6 36.Dh4+ g5 och ett damslutspel med bonde mer.

Jag kan ärligt säga att jag inte var i närheten av att se ens början av denna variant. Jag tänker återigen på min hemliga välgörare på Västkusten som säger ”Max, är schack allvar för dig eller bara ett äventyr?” och ”en stark spelare räknar snabbt, långt och exakt”. Tja, vad säger man om någon (mig) som spelar Benoni, inte ser angreppsidéer, och inte räknar vare sig snabbt, långt eller exakt? Finns det något annat begrepp än schack-charlatan? Knappast va? Men kan inte charlatanen ta och slå på g2 åtminstone på ren vinst och förlust om inte annat?

Hur som helst, efter denna missade chans fick jag inga fler. Nathan den andre bytte ner till slutspel med bonde mer och vann säkert. 2/6 nu och det började kännas lite kymigt.

Sjunde ronden och Benoni igen. Säga vad man vill men det blir spännande partier! Som min motståndare konstaterade efteråt, i Benoni räknas varje tempo. Några överdrivna laveringar har man inte tid med, här är det knivslagsmål på liv och död som gäller. Här är jag vid draget:

Max Wahlund – Alexandre Ek 
Vit drar

27.Lxd6?
Om jag i förra partiet förlorade genom att inte slå, så förlorar jag här genom att slå. Återigen: räkna ”snabbt, långt och exakt” ... Visst, jag får en bonde, men det håller helt enkelt inte. Efter 27...Dxd6 28.Txf5 Sf4 29.Sc4 Sxe2+ 30.Kh1 Dg6 var det dags att stanna uret. 27.e4 hade istället hållit balansen.

Som sagt, vid det här laget var jag rätt mör! 2 poäng av 7. Jag hade inte spelat så vansinnigt illa men jag saknade uppenbarligen det som behövdes.

Två partier kvar mot de båda ledarna. I rond 8 mötte jag unge Manu Potrel som nyss krossat den andre toppspelaren Stanislas Loiret. Då hände något ovanligt – jag fick in en prepp. Potrel gick fel direkt och att hitta det bästa draget här, som fick vit att ge upp, är kanske inte alltför svårt.

Manu Potrel – Max Wahlund 
Svart drar

15...Da4+ och det är matt i två drag. Kändes fint!

Och så var det bara sista ronden kvar. Loiret hade genom min vinst mot Potrel återtagit förstaplatsen, så nu var Potrel förhoppningsfull om att jag skulle kunna skrälla ännu en gång. Potrel vann sitt parti vilket gjorde att han skulle vinna turneringen om jag vann. Om jag förlorade skulle Loiret vinna, och om jag spelade remi skulle det bli blixtsärspel Loiret-Potrel om förstaplatsen – en rolig och ovanlig nyhet i turneringen.

I det här läget måste man nog ändå beskriva min motståndare, så att bilden blir klar. Lite oklart vem man ska jämföra honom med inom svenskt schack, vi har visserligen en del original, men tveksamt om de riktigt är på den här nivån, åtminstone bland nu levande. Namnet Åke Olsson dyker osökt upp i minnet ... även om han inte brukade gå klädd i rosa fedorahatt med pärlor längs brättets kant. Utöver hatten hade min motståndare rosarutig skjorta, mörka byxor och på fötterna rosa foppatofflor. (Han såg dessutom nästan ut att campa vid brädet – bredvid bordet hade han alltid en stor väska med innehållet halvvägs utspillt på golvet. Det mesta verkade vara mat- och rökrelaterat.) Inget av detta inverkade förmodligen på hans spelstyrka, ej heller det faktum att han såg ut att konsekvent bojkotta stadens tandläkare, men att inte ha sovit sedan tyskarnas belägring av staden 1870 kan knappast vara bra för spelet. Hade hans ansikte varit en fantasynovell hade den hetat Sagan om ringarna under ögonen ...

Hur som helst, jag slog mig ner mittemot detta excentriska geni (som ju närapå gått som tåget i tuneringen) och drog 1.e4. Ingen mer Benoni tack. Det visade sig snabbt att min rosaklädde motståndare inte var på något vidare spelhumör. Så fort han gjort sitt drag lämnade han brädet och vandrade runt i lokalen och ganska ofta ut ur densamma också. När han såg att det blivit hans tur tog han ett snabbt skutt upp i stolen och satt på huk på sätet i sina foppatofflor med huvudet begravt i händerna. Vid något tillfälle noterade jag två äldre män stå och skratta och peka på honom: ”Il s’en fout!” Med andra ord: ”Han skiter i det här”. En humörspelare, utan tvekan.

Tack vare min motståndares nonchalanta spel kom jag snabbt ganska mycket bättre i avbytesvarianten i Franskt. Men återigen, hur förvalta? Bäst jag satt där och funderade upptäckte jag att det dykt upp en öppnad men ännu orörd ölflaska på bordet, vid min motståndares sida. Är det verkligen tillåtet, tänkte jag. I samma stund kom huvuddomaren och sade åt honom att man inte får ha alkohol i lokalen under partierna. Jaså, reagerade han, som om det vore en total nyhet. Hur som helst tog han flaskan och gick ut på gården utanför. Nyfiken som jag var gick jag ut dit en stund senare och där stod flaskan på ett bord, till hälften urdrucken ... Nåja, det kan väl knappast vara någon större fördel att dricka under partiet, tänkte jag.

Hur det nu var visade det sig ännu en gång, eländes elände, att omvandlandet av min fördel var en uppgift i svåraste laget. Istället för att vinna en bonde förlorade jag en, men lyckades rädda mig in i ett tornslutspel som jag visste var remi. Remi är ändå inte fy skam mot den turneringens kanske bäste spelare. Ställningen blev faktiskt väldigt snarlik den jag fick upp mot GM Leif Øgaard i NM för en månad sen. Svarts kung är inträngd i hörnet och vit håller remi genom att omväxlande schacka på a7-a8 och omväxlande hota matt om svarts kung försöker gömma sig på h6. Min motståndare hade börjat koncentrera sig och använda tiden lite mer, och nu hade han kommit ända ner på inkrementet. I likhet med vissa våghalsar drog han när han bara hade någon sekund kvar på klockan.

Nu hade vi dragit runt ett bra tag. Det svarta tornet hade gått från b-, till c-, till d-linjen. Det hade schackat min kung, gått mellan sjätte och sjunde raden, men utan att göra några framsteg. Jag började tröttna lite och kunde som vanligt inte låta bli att göra mig lite lustig. Så när jag ännu en gång flyttade min kung undan en tornschack sade jag högt, både till motståndaren och de omkringstående åskådarna: ”En faisant ce coup, je propose que la partie se termine par une nulle.” (I och med detta drag föreslår jag att partiet slutar remi).

Jag fick ingen direkt reaktion, men 30 sekunder senare drog svart ...

Max Wahlund – Stanislas Loiret 
Svart drar

71...g5?!?
Denna möjlighet hade inte Øgaard. Frågan är dock om det inte var den där halva ölen som spelade in. Draget är knappast bra. Plötsligt kan vit börja hota matt på h-linjen. Objektivt är det fortfarande remi, men som det kan uttryckas på franska: Une erreur peut en cacher une autre ... 72.hxg5 h4 73.Tc8 Tb6 74.Tc3 Tb7 75.Kf6 Kg8??? 76.Tc8+ med matt, uppgivet.

Så blev det alltså en bra avslutning för min del på äventyret i Metz.

Nu blev det inte tid att utreda Napoleon III:s livsöde i grunden, men något säger mig att chansen återkommer. Metz (uttalas ”mess”) är en rolig, trevlig och välorganiserad turnering där allt kan hända. Omdömet får bli: klar mersmak!

Turneringstabell