Ulf Andersson och Michail Tal i efteranalys i Malmö 1983. Åskådare från vänster: Bo Plato, Gunnar Klasén, Dragutin Dolenec och den sovjetiske matchdomaren Sacharov.Ulf Andersson och Michail Tal spelade en match över sex partier på Rocent i Malmö 1983. Det handlade om att få fram en turordning bland reserverna om någon av de åtta VM-kandidaterna lämnade återbud. Matchen slutade 3–3 och det visade sig att Tal hade bättre särskiljningspoäng än Andersson i interzonturneringen i Moskva året innan. Det avgjorde turordningen. VM-kandidaterna ställde dock upp mangrant.
Efter sista matchpartiet hade Dragutin Dolenec fått till uppgift att fråga Tal om han hade lust att kommentera ett av partierna för TfS. Det gjorde han gärna. Förutom att vara matchdomare hade Sacharov fått i uppdrag av de sovjetiska myndigheterna att hålla ett öga på Tal. Sacharov hade haft kontakt med Dragutin under matchen, blivit bjuden på lunch, träffat hans fru på hennes frisersalong, och hade så pass mycket förtroende för Dragutin att han lämnade klartecken med speciella förhållningsregler. Efter analysen skulle Dragutin genast köra Tal till S:t Jörgen, hotellet som Tal, Sacharov och Tals sekundant bodde på.
Dragutin skulle översätta Tals kommentarer till svenska, men var lite osäker på vilket slaviskt språk som de skulle kommunicera på. Dragutin var inte bra på ryska och försökte lite trevande med polska. Tal bröt genast av och förklarade att de kunde ta det hela på serbokratiska, det språk som var det allmänna i forna Jugoslavien. Så var det problemet löst. Det visade sig att Tal talade flytande serbokroatiska efter sin många och långa besök i Jugoslavien.
De slog sig ner i köket och Dragutin satte i gång bandspelaren. Tal ville kommentera andra matchpartiet mot Ulf och drog igenom alla drag och analyser utan bräde. (Kommentarerna finns i TfS nr 1/83.) Grannen ovanpå, Pepe, var schackintresserad musiker och när han fick veta att Tal var på besök så bad han om att få sitta med och lyssna. Där fanns också Dragutins dåvarande hustru Marija och hans bror Vladimir.
Det dukades fram en liten buffé. Tal förklarade att han inte var hungrig, men han kunde tänka sig att släcka törsten med den rom som fanns i huset. Det blev hans kost under kvällen, ren rom och cigaretter. Han var kedjerökare.
Dragutin: ”Men Mischa, bör du verkligen dricka så mycket rom när du bara har en njure?” Mischa: ”Tack men bry dig inte om det. När läkarna tog min ena njure så förklarade dom att jag bara hade tio år kvar att leva. Nu har jag levt femton, så jag har redan lurat dom. Jag har en hustru som är läkare och hon är också på mig.”
När Mischa plötsligt kände för att sjunga ryska folkvisor skyndade Pepe upp och hämtade en gitarr. Mischa berättade om ett restaurangbesök i Moskva. Dit kom han tillsammans med sin andra hustru. Där satt redan hans första hustru med hennes nye man. Det var uppenbart att Mischa fortfarande hade starka känslor för sin första hustru, han blev sorgesam och brast ut i sång, ryska folkvisan ”Natt i Moskva”. Enligt Dragutin hade Mischa en mycket vacker sångröst och alla vid bordet var berörda.
Så fortsatte natten och framåt fem på morgonen var Mischa mycket trött. Han undrade om han kunde få lägga sig i soffan i vardagsrummet. Kostymen behöll han på. Han var helt på det klara med att han måste vara på hotellet några timmar senare, för då skulle den ryske ambassadören dyka upp. För att Mischa skulle få sova ostörd kopplade Dragutin ur telefonen.
Mischa behövde inte någon väckarklocka, han var uppe vid åttasnåret och Dragutin körde honom till S:t Jörgen. På vägen dit skulle Mischa hämta ut sina prispengar och det gjorde han på ett litet bankkontor på Lantmannagatan. In steg en orakad Mischa med skrynklig kostym och langade fram en check. Han kunde inte legitimera sig, passet var kvar på hotellet, men Dragutin försäkrade att det verkligen var den sovjetiske exvärldsmästaren Michail Tal. De fick fram en dagstidning och där kunde bankpersonalen jämföra den leende mannen de såg framför sig och samme man på en tidningsbild. Det räckte som legitimation. Mischa fick en sedelbunt som han inte brydde om att räkna. Han stoppade ner den i kavajfickan, det var uppenbart att pengar inte intresserade honom.
Sacharov och sekundanten befann sig vid den tiden i upplösningstillstånd. De hade knackat på dörren till Mischas hotellrum men inte fått något svar. De antog att han fortfarande sov och drog vidare till frukostbordet. Efter frukost knackade de återigen på dörren och när de inte fick någon reaktion då heller fortsatte de till receptionen där de bad att någon i personalen skulle följa med och öppna dörren. Där inne såg de en välbäddad säng. Det var uppenbart att Mischa inte hade tillbringat natten på sitt rum. Panik utbröt, ambassadören var på ingång. De ringde hem till Dragutin, men där var telefonen inte inkopplad. De ringde till Marijas frisersalong, men där var ingen som jobbade så tidigt.
När Dragutin dök upp på hotellet med sin nyvunne vän, så fick han en rejäl utskällning på alla möjliga slaviska språk. Mischa fick sig också en skopa: ”Din fru har ringt två gånger i natt och varit mycket orolig.” Mischa log.
Det visade sig efteråt att bandspelaren inte hade fungerat som den skulle. I brist på bevismaterial, ett kassettband, får vi tro Dragutin på hans ord när han säger att Mischa hade en mycket vacker sångröst.
Dragutin berättar om en nattlig bilfärd genom Tyskland en sommardag 1992 ner mot det då av krig drabbade Jugoslavien. På bilradion lyssnar han växelvis på nyheter från kroatiska och serbiska radiostationer beroende på vilka som är möjliga att ta in på mellanvåg. Nyheterna från Belgradradion klockan två på natten och första inslaget i nyhetssändningen handlar inte om kriget. I stället berättas att Michail Tal har dött. Så stor var han i det forna Jugoslavien.
"Bilden berättar" återkommer varje måndag.
”Talking Pictures” – every Monday.
Google Translate
