När jag tar fram Jan Løfbergs härliga Larsenbiografi och gör nedslag i det digra innehållet får jag minnesbilder. Det fungerar alltid, det tycks vara en outtömlig källa.
Vem mer än jag minns Agne Hammartång? Det är på sidan 144 i ovan nämnda biografi som det finns ett parti mellan honom och Bent Larsen utkämpat i en nordisk juniorturnering i Trondheim 1951/52. Den arrangerades av en driftig junior, Arnold Eikrem, som också deltog i turneringen. Bent tog hem förstapriset, Agne slutade på sjunde plats bland tio deltagare.
Varför fick Agne en inbjudan till denna den första i en lång rad av Arnold Eikrems turneringar? Uppgiften att Agne kom tvåa efter Sven Asker i junior-SM stämmer inte. Det mästerskapet arrangerades i Stockholm påsken 1951. Det var två förgrupper med tio respektive nio deltagare. Gruppvinnare var Malmöjuniorerna Sven Asker och Jan Roth och de gjorde upp i en finalmatch. Sven blev svensk juniormästare genom att vinna finalmatchen. Agne delade sistaplatsen i Svens grupp. Mer om det i TfS nummer 3-4/1951 (sidan 73).
Det visar sig att Agne bor kvar i Malmö. Han fyllde 81 i fredags. Jag kontaktade honom idag – min första kontakt med honom på över femtio år – och han berättade om hur han kom med i den där juniorturneringen i Trondheim. Sven Asker fick tacka nej till inbjudan och frågade då kompisen Agne om han hade lust att vara med. Och så blev det. Sjuttonårige Agne satte sig på tåget till Trondheim och hans klubb, Malmö Schacksällskap, lämnade ekonomiskt bidrag till resan.
När jag gick i realskolan, vilket motsvarar högstadiet i dagens skolsystem, kom Agne till Kronborgsskolan i Malmö och höll i schackaktiviteter en kväll i veckan. Det var i början av 1960-talet. Agne slutade spela tävlingsschack ett par år senare, andra intressen tog över. Hans hantverksmässiga efternamn fick mig att minnas honom, hans schackliga meriter hade jag ingen aning om. Jag minns speciellt en kväll när vår kemilärare Gunnar Hedbys kom förbi och såg att jag satt där och spelade schack dagen innan ett stort kemiprov. Efter att ha förebrått mig att jag inte var hemma och förberedde mig inför provet utmanade han mig på ett parti. Jag vann utan större problem och han troppade av.
För mig var det vid den tiden mera intressant att studera Max Euwes spelöppningsböcker än att fördjupa mig i kemiska formler. Det roade mig över huvud taget inte att göra läxor. Några dagar senare hade Hedbys rättat proven och min poängskörd var som vanligt ytterst mager. Han skällde ut mig inför alla mina klasskamrater – nånting om att löpare och springare stack ut ur mina öron – och förmodligen log jag. För mig var det nog mest ett tecken på att han var en dålig förlorare. Vid närmare eftertanke framstod jag nog som något av en schacknörd, men jag vill gärna tro att jag aldrig gick över gränsen.
Vidare i min associationskedja: de avslutande realskrivningarna hade mycket stor betydelse för slutbetyget och därmed möjligheterna att komma in på gymnasiet. På väg till matteskrivningen kom jag på en mycket intressant möjlighet i ett av mina partier i den då pågående finalen i junior-SM i korrschack. Varianterna yrde omkring i skallen och när jag kom fram till skolans aula fanns det till all lycka rutade pappersark på bänkarna. Det första jag gjorde var att rita upp ett bräde med alla pjäser på plats i den ställning som jag hade ägnat mitt intresse hela vägen till Kronborgsskolan. Jag analyserade ställningen och skrev ner varianterna. Till matteskrivningen hade vi kanske två timmar och plötsligt meddelades från scenen: ”Femton minuter kvar till inlämning.” Jag avbröt mina schackanalyser och hann väl med att lösa ett par matteuppgifter. Det räckte inte långt. Men jag vill minnas att schackanalysen höll.
I stället för gymnasiet fick det bli ett år på Lundströms Mekaniska Verkstad med en timlön på två kronor och sjuttiofem öre. Jag tjänade ihop till en moped och spelade mycket schack. När jag sade upp mig ville företagsledningen höja min timlön till tre kronor och femtio öre. Det gjorde mig förbannad eftersom det gav mig känslan att jag hade varit underbetald under mitt år på verkstadsgolvet.
Sådär, nu har jag åter motiverat bloggens namn.
Den 4 mars, det vill säga imorgon, är det åttio år sedan Bent Larsen föddes och med anledning av det blir det en tillställning på Köpenhamns rådhus. Återkommer om det.
* * * * *
Min bok ”När Bent mötte Boris och sista dansen med Lizzie” (kandidatmatchen Spasskij-Larsen, Malmö 1968) med partikommentarer av Magnus Carlsens sekundant Peter Heine Nielsen kostar 140 kr. Fraktkostnaden 30 kr tillkommer. Beställningar till grahn1@gmail.com varpå jag sänder bok och faktura. Fraktkostnaden är densamma för övriga Norden.