Peter Svidler blev mattsatt av Magnus Carlsen. Foto: Georgios Souleidis
Både Peter Svidler och Magnus Carlsen log medan de utförde sina två sista drag. Svidler tillät en originell mattsättning:
Peter Svidler – Magnus Carlsen
Slutställningen
Med 3.Sc3 undvek Svidler Svesjnikovvarianten, som utvecklats till Carlsens favoritförsvar mot 1.e4. Svidler missade 20...Df8 och sedan barkade det åt skogen för honom. Efter denna vinst är Carlsen bara 11 elopoäng från sin rekordnotering 2882 från maj 2014. Men Peter Leko menade att Carlsen är en betydligt mer komplett schackspelare nu än då.
Carlsen om partiet. Daniel King kommenterar partiet.
Efter vinst mot Georg Meier är Fabiano Caruana den ende som kan komma ifatt Carlsen i slutronden. Fabis vinst äventyrades i den här ställningen:
Georg Meier – Fabiano Caruana
Vit drar
I partiet följde 26.Tgd1. Här fanns det vackra 26.Txg6!! Kxg6 27.Sxf4+ Kf7 (27...exf4 28.Tg1+ Kh5 29.Lxg7 Td4 30.Lxd4 cxd4 31.Db5+ Dc5 32.De8+ Kxh4 33.Dxe6 med matt)
analys
Om Caruana mot förmodan skulle komma upp jämsides med Carlsen på 5,5 poäng så blir det särspel.
Rond 8
Paco Vallejo – Arkadij Naiditsch remi
Georg Meier – Fabiano Caruana 0-1
Levon Aronian – Vishy Anand remi
Peter Svidler – Magnus Carlsen 0-1
Maxime Vachier-Lagrave – Vincent Keymer 1-0
Partierna
Ställningen efter åtta ronder:
Magnus Carlsen 6,5; Fabiano Caruana 5,5; Maxime Vachier-Lagrave 5; Vishy Anand, Arkadij Naiditsch, Levon Aronian och Peter Svidler 4; Paco Vallejo 3; Georg Meier och Vincent Keymer 2 poäng.
Rond 9 (måndag kl. 15)
Vincent Keymer – Paco Vallejo
Magnus Carlsen – Maxime Vachier-Lagrave
Vishy Anand – Peter Svidler
Fabiano Caruana – Levon Aronian
Arkadij Naiditsch – Georg Meier
* * * * *
Söndagspromenad på Limhamn
Min gamla arbetsplats. Foto: Lars Grahn
Det blev en nostalgipromenad idag. Jag ville se min ungdoms arbetsplats, Lundströms mekaniska verkstad på Limhamn, och veta vad som hänt med det närbelägna hamnområdet där Dragörfärjan lade till.
Verkstan har övertagits av plåtslagare. På fasaden kan man fortfarande se spåren efter det företag som grundades av E W Lundström år 1894. ”VERKSTAD” har man behållit och om man kollar närmare på urgamla smutsränder kan man se att det tidigare stått ”E W LUNDSTRÖMS MEK VERKSTAD AB”. Där jobbade jag ett och ett halvt år i mitten på 1960-talet. Bänkarna som vi satt på vid lunchtid vid denna tid på året finns inte kvar. En lagerlokal har också försvunnit.
När jag sade upp mig för att börja på tekniska gymnasiet erbjöd företagets vd Albert Lundström, son till grundaren, en löneförhöjning från 2 kronor och 75 öre i timmen till 3 kronor och 50 öre. Det gjorde mig bara förbannad, känslan var att de borde ha höjt min lön långt tidigare.
Albert och hans båda söner Albert junior och Lars förestod finkontoret mot Strandgatan (som inte syns på bilden ovan) medan hans bror Charlie hade huvudansvaret i verkstan. Albert bar kostym och slips, det gjorde aldrig Charlie. De låg för det mesta i luven på varandra. Deras syster höll till i verkstadskontoret (längst till vänster på bilden) och det var hon som fyllde lönekuverten och bryggde kaffe till sina bröder och förmannen. Syskontrion var mellan sjuttio och åttio år gamla. Vi hade stämpelur och skulle varje dag fylla i formulär om vad vi sysslat med timme för timme under dagen.
Charlie var sjuk och törstig. När han skickade bud efter medicin var det till antingen ”apoteket till vänster” eller ”apoteket till höger”. Då handlade det om apoteket respektive systembolaget.
I verkstan jobbade Gotte, som inte sällan omgav sig med en air av brännvin. Valdemar, som alltid åt Bullens pilsnerkorvar till lunch. Korvarna låg kvar i konservburken när han värmde dem. Esarparen, som kom från Esarp och som fått sitt smeknamn från den betydligt mer kände mjölnaren Nils Andersson. Harald och hans bror Bror. Deras syster var gift med förmannen. Där var Lars Stjärnhagen, som var jämnårig med mig. Vi tvättade maskindelar i det cancerframkallande lösningsmedlet trikloretylen, även kallat tri. Lars dog i cancer 56 år gammal. Och ett halvdussin till, personer som jag aldrig har träffat igen.
Svetsloppor från ett underhållsarbete på Dragörfärjan Drogden lämnade spår på min vänstra arm och de finns kvar som ett minne från något som jag inte skulle vilja ha ogjort men som jag under inga omständigheter skulle vilja återvända till. När det inte fanns annat att göra fick vi ta fram kvastarna och sopa verkstadsgolvet. Jag var mycket hellre en fattig tidskriftsredaktör än en något mindre fattig verkstadsknegare.
När Öresundsbron byggdes upphörde färjetrafiken Limhamn–Dragör och nu finns det inga spår av färjeläget. Där finns sedan ett par år tillbaka en småbåtshamn och en rad nybyggda hus med matställen längs kajen – se bilden nedan.
Det blev en intressant upptäcktsresa denna söndag.
Foto: Lars Grahn
* * * * *
Distriktsfinal i Linköping
Foto: Max Wahlund
MAX WAHLUND:
I helgen avgjordes distriktsfinalen av Schackfyranmästaren i Linköping, och jag var funktionär för första gången. Jag hade ansvaret för lottningen och tack vare Fredrik Qwarforts superenkla dataprogram gick allt som en dans.
60 barn deltog och spänningen och engagemanget var på topp när de äntligen fick starta första ronden (se bilden).
Det är verkligen rörande att se alla dessa barn vid brädena, omgivna av föräldrar som hoppas att det ska gå bra för deras små, att de inte ska förlora och gråta alltför mycket. Men idyllen bryts av schackets bistra verklighet: huvuddomare Ingvar Carlsson går från bräde till bräde och deklarerar med hög röst ”skolmatt, skolmatt”. Knappt har skolmattens offer hunnit sätta sig så är partiet slut.
En liten kille gråter helt tyst. Pappan står böjd över honom och försöker prata men det gör så ont att han knappt får fram ett ord. Hjärtskärande. Men det är livets bistra verklighet som lärs, och efter förlusten finns det tröst att få.
Stämningen på schackfyran är annorlunda än på en seniortävling på flera sätt. Det kvinnliga inslaget är mycket större. Dels bland de tävlande där det är ungefär 50-50 killar och tjejer, dels även i det faktum att pappor och mammor finns på plats och sprider en annan atmosfär av omsorg och omhändertagande. En mamma kom med tre barn – strax intill mitt domarbord upprättade den lilla familjen en bas. De två yngsta placerades där med ritpapper och termosar medan den äldsta spelade. Mamman själv rörde sig runt i lokalen, pratade med andra föräldrar och såg till att alla barn var nöjda. Väldigt trevligt.
Man kan diskutera mycket om manligt och kvinnligt men så mycket är säkert att där det finns många kvinnor är miljön ofta trevligare. Jag rör mig en del i kristna sammanhang och där är det en etablerad sanning att nunnekloster alltid är mer vackra miljöer än munkkloster. Nunnorna är mer uppmärksamma på detaljer helt enkelt.
Därför är det bra med allt som kan göras för att få fler tjejer att spela schack. SSF:s medvetna satsning med i vissa fall sänkta startavgifter för damer tycker jag är briljant.
För vi vet ju alla: schackspelare gillar damer, ju fler desto bättre.
