VM-matchen mellan Boris Spasskij och Bobby Fischer i Reykjavik 1972.
Det kunde ha varit i Stockholm ... Foto: Isländska schackförbundet
Bo Teddy Ladberg engagerade sig hårt i att få VM-matchen 1972 mellan Boris Spasskij och Bobby Fischer till Sverige, men Sveriges Schackförbunds centralstyrelse var inte med på noterna. I ett brev till mig förklarade han att centralstyrelsen agerade som en samling kvastfeningar. Han berikade mitt ordförråd.
Bo Teddy var en av mina välgörare under de första åren med Schacknytt. Han välkomnande ett uppstudsigt alternativ till då förstockade TfS. I en intervju publicerad i Schacknytt 4/1972 – det var tidskriftens tredje årgång med bara ett par hundra prenumeranter – redogjorde han för turerna kring försöket att få VM-matchen till Stockholm. Den mest omskrivna VM-matchen genom tiderna kunde ha hamnat i Sverige med de möjligheter som det hade skapat. Här artikeln från Schacknytt:
Intervju med Bo Teddy Ladberg
I ett protokoll från ett sammanträde med Sveriges Schackförbunds centralstyrelse den 15 januari läser vi i § 23 intressanta saker, som – efter vad vi vet – inte har refererats vare sig i Tidskrift för Schack (trots att denna publikation ju är förbundets officiella organ) eller i något annat forum. Där står bland annat att vissa förberedelser gjorts i Stockholm för att få matchen Spasskij–Fischer till Sverige. Den drivande kraften bakom detta intressanta projekt har tydligen varit Bo Teddy Ladberg som ”utfört ett verkligt jättearbete med förberedelserna”, om man få tro protokollet. Vi ringde upp Bo Teddy Ladberg för att få höra lite närmare om vad som förevarit.
Det började, berättade Bo Teddy, med att jag ringde en stor företagsledare vars intresse för schack jag kände väl till, och frågade om han trodde att det var realistiskt att försöka få 150 000 kronor till projektet. Han tände direkt, och efter bara en vecka hade jag den begärda summan garanterad av två storföretag. Under tiden hade det sipprat ut rykten om att verkligt stora summor var i svang från andra håll av världen och jag blev tvungen att göra min kontaktman besviken: ”Det behövs minst det dubbla om vi ska kunna konkurrera.”
Jag hade förstås inga större förhoppningar i det läget, men det visade sig att intresset inom svenskt näringsliv var mycket stort för projektet, i synnerhet från sådana företag som hade handelsutbyte med Sovjet, varför den nya målsättningen en halv miljon svenska kronor (samma som det lilla Island offererat) tycktes ligga inom möjligheternas gräns. I detta skulle då ingå vissa subventioner från hotell (bl.a. hade Sheraton i Stockholm erbjudit sig att inkvartera Fischer gratis under de åtta veckorna), SAS och andra reseföretag, Svenska turisttrafikförbudet, Stockholms stad och regeringen (som Birger Öhman hade kontaktat). Det hela såg som sagt rätt lovande ut.
Nu inträffade emellertid det fatala att Euwe gick och tidigarelade offerttidens utgång från 1 februari till 1 januari, vilket ju är alldeles horribelt. Den skrivelse från Fide där detta egendomliga beslut tillkännagavs, hade dessutom genom olyckliga omständigheter inte uppmärksammats på schackförbundets kansli, varför vi i arbetsgruppen till yttermera visso arbetade en lång tid alldeles i onödan. Ja, sedan blev det ju också frågan om så stora pengar att vi nog hade fått det svårt att vara med i dansen, men alldeles omöjligt hade det nog inte varit.
Det står något i samma paragraf om att du också hade ”till centralstyrelsen översänt ett förslag till skrivelse att översändas till Fide, i vilken framfördes en del kritiska synpunkter på arrangemangen av världsmästerskapsmatchen”. Vill du kommentera den skrivelsen?
Ja, jag hade under förberedelsearbetet lagt märke till en del betänkliga tendenser i Fides handläggning av ärendet med VM-matchen, och jag ansåg att det var nödvändigt med reaktioner från de olika federationerna. Jag anade redan då att det hela skulle urarta till det spex som sedan också kom.
Nu blev tydligen den skrivelsen inte avsänd av centralstyrelsen.
Nej, och det beklagar jag djupt. Vi försummade där att gå i spetsen för en opinion inom Fide, som skulle kunnat stärka Fides auktoritet gentemot de orimliga anspråken från amerikanskt håll. För att inte tala om den goodwill som vi skulle ha åtnjutit vid det här laget i sovjetiska schackfederationen, som ju trots allt är den stora tunga auktoriteten inom internationellt schack. Det hade för vår del bland annat kunnat innebära att vi lättare skulle kunna få sovjetiska stormästare till svenska turneringar. Det kan till exempel ifrågasättas om inte Tals och Vasjukovs plötsliga uteblivande från Teesside-turneringen var en demonstration från Sovjets sida mot den bristande solidaritet som man möjligen kan tänkas ha märkt i västeuropeiskt schackliv inför VM-matchen.
Det står i den här innehållsrika paragrafen också att Cs beslöt att den skrivelse som du hade föreslagit ”skulle avsändas vid ett senare tillfälle efter det att reaktionen från de övriga medlemsländerna mot förfaringssättet kunde inregistreras”. Hur vill du kommentera denna formulering?
Ja, den är ju fullständigt häpnadsväckande. Här säger Cs rent ut att man är opportunistisk. I stället för att gå i spetsen för en internationell opinion, sticker man upp ett finger i luften för att känna varifrån vinden blåser. Det sker alltså i en federation som under flera år haft en landsman som president i Fide! Längre i självutplåning kan man ju inte gå.
Har du något emot att Schacknytt publicerar din skrivelse?
Nej, inte alls. Tvärtom är det nyttigt om det kan bli en offentlig debatt om vilken roll Sveriges Schackförbund kan och bör spela inom internationellt schack. Jag vill bara tillägga att mitt förslag till skrivelse naturligtvis inte var sakrosankt på något sätt. Cs hade full frihet att ändra, stryka och göra tillägg – vilket jag klargjorde för Birger Öhman (som personligen var för att skrivelsen skulle avsändas). Tydligen fann emellertid majoriteten inom Cs det enklast att bordlägga det hela, och nu är det naturligtvis för sent att skicka iväg den. I det här läget skulle vi – efter den sovjetiska schackfederationens hårda uttalande om Max Euwe och Fide – bara uppfattas som opportunistiska satelliter åt ryssarna, och det bör vi inte vara.
Till sist: det står också i denna § 23 att Cs beslöt att framföra ett tack till dig för ditt arbete med förberedelserna. Har man gjort det?
Nej, och det tycker jag inte är så viktigt. De viktiga hade varit att vi gjort vårt stämma hörd inom internationellt schack.
Claes Lindskog och Bo Teddy Ladberg i Rådhushallen i Malmö sommaren 1968
i samband med kandidatsemifinalmatchen mellan Boris Spasskij och Bent Larsen.
Foto: Calle Erlandsson
Förslag till skrivelse
Till Fides President
Professor Max Euwe
Sveriges Schackförbunds centralstyrelse, samlad till ordinarie styrelsemöte, vill göra följande uttalande angående arrangemangen av världsmästerskapet för män 1972.
Vi ställer oss mycket kritiska till hela det anbudsförfarande som föregått bestämmandet av platsen för tävlingen. Genom att den högst bjudande nationen eller staden tydligen blir den som kommer att arrangera tävlingen, har prissummorna till de tävlande drivits upp till orimlig höjd, något som – ifall det blir normerande för framtiden – allvarligt kommer att begränsa möjligheterna för flera av Fides medlemsländer att konkurrera om dessa och liknande arrangemang. Risken är att endast vissa länder och turistorter med helt andra motiv för ögonen än schacksportens bästa kommer att styra utvecklingen inom Fide. Vi menar att det vore rimligt att Fide bestämde de ekonomiska ramarna för arrangemangen och att Fides primära uppgift för övrigt i sammanhanget är att övervaka att tävlingarna genomförs på ett värdigt sätt.
Vi är vidare kritiska till vissa detaljer i de villkor som Fides president angivit i sin skrivelse till federationens medlemsländer. Att till exempel också domarens arvode skall bli föremål för ekonomiska köpslagan mellan de konkurrerande anbudsgivarna är orimligt. Här är det enligt vår mening Fides uppgift att ange riktlinjer för arvodering. Att arrangörslandet skall förbinda sig att publiken inte medför fickschack faller på sin egen orimlighet. För det första är ett sådant förbud omöjligt att kontrollera – utom i länder med en väl utvecklad hemlig polismakt – och för det andra kan det i hög grad ifrågasättas om en sådan bestämmelse bidrar till ett fördjupat intresse för schackspelandet.
Slutligen vill vi ifrågasätta det rimliga i att Fide plötsligt tidigarelagt anbudstidens utgång med en månad. Detta har bland annat för Sveriges del medfört att de påbörjade förberedelserna för anskaffandet av de för arrangemangen nödvändiga penningmedlen inte har kunnat slutföras inom den avkortade tiden.
Sveriges Schackförbund är övertygat om att det genom ovan framförda synpunkter icke enbart talar för sin egen räkning utan också gör sig till tolk för reflektioner som rimligtvis bör ha gjorts även inom andra schackfederationer anslutna till Fide.
Protokollsutdrag
Sveriges Schackförbunds protokoll 1/1972
§ 23
Ang. världsmästerskapet för män
Ordföranden rapporterade att vissa förberedelser gjorts för att ansöka om att få arrangera VM-matchen mellan Boris Spasskij och Bobby Fischer, men att kostnaderna kommit upp i så stora belopp att det inte fanns någon möjlighet att konkurrera med en del andra arrangörer. Bo Teddy Ladberg, som utfört ett verkligt jättearbete med förberedelserna, hade till centralstyrelsen översänt ett förslag till skrivelse att översändas till Fide, i vilken framfördes en del kritiska synpunkter på arrangemangen av världsmästerskapsmatchen. Skrivelseförslaget föredrogs av ordföranden.
Centralstyrelsen beslöt att till Bo Teddy Ladberg framföra ett tack för hans arbete med förberedelserna. Beträffande skrivelsen beslöts att denna skulle användas vid ett senare tillfälle efter det att reaktionen från de övriga medlemsländerna mot förfaringssättet kunde inregistreras.
Bo Teddy Ladberg (till höger) förbereder en tv-inspelning i Arboga 1972,
sannolikt för det programinslag om Ulf Andersson som han gjorde.
Foto: Reinhold Carlsson / Arboga kommuns fotoarkiv
