Inspirerande kompendium från 1983
Jag såg
Dario Fo på Riverside Studios i London 1983 i hans klassiker ”Mistero buffo” (mistero, mysterispel och buffo, lustig) och det är ett av mitt livs största teaterupplevelser. Han var ensam på scenen och spelade omväxlande Jesus, Lazarus, popcornförsäljare, inkastare och åskådare till det kommande miraklet. Roligare än så blir det inte.
Fo framförde det hela på italienska, men vi i salongen fick en översättning till engelska med hjälp av en overheadprojektor med texten synbar ovan scenen. Det var en viss eftersläpning i översättningen: först skrattade alla italienare i publiken, ett par sekunder senare skrattade vi andra. Hejdlöst. Det blev en lustig fördröjningseffekt, något som Fo kunde spela på, väva in i föreställningen. Commedia dell'arte bygger mycket på improvisation och det var i den traditionen Fo utvecklade sin scenkonst.
Under besöket i London ledde Fo och hans fru
Franca Rame workshops på Riverside Studios. Där var jag inte med, men ett par år senare vid ett av mina regelbundna besök i teaterbokhandeln Backstage i Camden i norra delen av London kom jag över ett kompendium (bilden ovan) som sammanställdes efter deras workshops. Jag har strukit under en del med rödpenna i kompendiet; ett par exempel:
The most important criterion for any school of drama is that it should teach its actors to be authors. They must learn how to develop situations.
The audience, for an actor, is like the mirror for the classical ballet dancer.
Vid den tiden var jag väl så intresserad av teater som av schack, men jag brände broarna till teatervärlden när jag idiotförklarade dåvarande Radioteaterns chef. Där försvann mycket av lusten. Jag fick åtminstone mycket bra betalt för min pjäs ”Kärleksfunktionen” där en av mina favoritskådespelare,
Kenneth Milldoff, helt i enlighet med mitt önskemål spelade en gestalt som lånat många drag av mig. Jag muttrade hela vägen till banken. Teaterchefen föreslog vissa ändringar och det roade mig inte ett dugg; jag tror inte att min enaktare sändes på radion.
Efter den utflykten återvände jag till schackvärlden. Annars var det en intressant promenad mellan vissa introverta schackspelare och vissa extroverta skådespelare. Men dessa två kategorier var trots allt minoriteter.
Fo fick Nobelpriset i litteratur 1997 och många protesterade mot det. ”Ett skämt. En ren oanständighet!”, kommenterade dåvarande chefen för Malmö Dramatiska teater,
Staffan Valdemar Holm. För egen del tyckte jag att det var skoj att valet av en gycklare kunde provocera Holm och andra. ”Som
litteratur betraktat är det ju ingenting”, förklarade Holm i Sydsvenska Dagbladet. Nu kommer vi naturligtvis att få samma reaktioner när
Bob Dylan har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Jag rycker på axlarna och ler.
Bob Dylan, ett urval.
Det finns en speciell anledning att jag drog mig till minnes den där föreställningen på Riverside Studios: Dario Fo dog idag 90 år gammal. RIP.
* * * * *
Det finns ett bageri på en liten tvärgata några minuters promenad hemifrån där jag brukar köpa mitt bröd. Idag var det inte lika mycket som vanligt att välja på och anledningen är att kundkretsen hos ”
Bagaren och bonden” plötsligt utökats märkbart, detta sedan bageriet ställt upp i
SM i mathantverk och vunnit i klassen ”Bästa surdegsbröd med vete”. Det glädjer mig när ambitiösa bagare premieras. I likhet med Nobelkommittén publicerade SM-arrangören en motivering till valet och här är den: ”Ett rustikt, jordnära bröd av 100 procent fullkorn av kultursorten Ölandsvete. Ett fantastiskt hantverk gör att mjölets inneboende aromer blommar ut. Det är magiskt hur mjöl, vatten och salt kan skapa så många smaker.”
