Världsmästaren är klar med sin Abidjanexpedition. Foto: Lennart Ootes
Magnus Carlsen kommer till Cirkusbygningen i centrala Köpenhamn nästa onsdag. Förutom en simultan med 25 utvalda spelare blir det en minimatch om två snabbpartier mot 14-årige Jonas Bjerre, som i påskas kom tvåa i Danmarksmästerskapet efter ett särspel om titeln mot Allan Stig Rasmussen. Tanken var att Carlsen skulle möta Danmarksmästaren, men Allan hade redan tackat ja till Llucmajor Open på Mallorca den 19–26 maj. Med resultatet vid Danmarksmästerskapet i Svendborg tog Jonas för övrigt sin första GM-inteckning.
Mellan simultanen och matchen kommer Carlsen att intervjuas av hjärnforskaren Peter Lund Madsen. Mer information om evenemanget finns här.
* * * * *
Dra-sig-ur-turneringen-gate, onsdag
Oscar Wilde.
MAX WAHLUND:
Det har varit en intressant upplevelse att anmäla sig själv för brott mot tävlingsbestämmelserna (se här och här). Jag är normalt en relativt laglydig person (dock dömd för en miljöpolitisk aktion mot bilar i Stockholms innerstad år 1991, det bör inte förtigas). Men i mitt arbete kommer jag ibland i kontakt med människor som begått något fel och det kan vara nyttigt att ställa sig i deras skor ibland. Framför allt de starka reaktionerna från omgivningen är något alla rättvist eller orättvist anklagade kan vittna om och det är bra att få en egen bild av en sådan situation.
De som blir mest tagna av vad som hänt är förstås den anklagades föräldrar. Min gamle far Bengt (tvåa i junior-SM 1958) kunde knappt sova när han hörde att hans avkomma nu hotas av avstängning. Min chef å andra sidan blev utmärkt nöjd. Jag har hållit henne informerad (eller ska jag säga underhållen?) i ärendet och fick snart ett sms: ”Tänk om du blir avstängd Max! Ujujvad du ska jobba.” Sanningen (här erkänner jag det ena brottet efter det andra, märker jag) är att några enstaka minuter av min arbetstid faktiskt ägnats åt det kungliga spelet, och det skulle hon förstås gärna se upphörde ...
Från schackspelare har reaktionerna varit olika. I min egen klubb är den definitiva uppfattningen, åtminstone i klubbledningen, att såhär gör man inte. Är man anmäld spelar man klart alla ronder. Den goda och höga moralen kan nog vara en anledning till att klubben fungerar så bra som den gör, så jag klagar inte. Från andra vänner i schack-Sverige har jag snarare fått den motsatta reaktionen. Man spelar om man vill och drar sig ur om man vill, oavsett skäl, det är upp till var och en.
Vaggerydspelaren Andreas Råvik som jag mötte i Kviberg mejlade snälla och vänliga ord om mina inlägg och om hela denna blogg och avslutade: ”Hedervärt att du erkände. Brott eller inte vad vet jag, det du borde dömas är väl isåfall till är att skriva fler blogginlägg!!” Jag tackade Andreas men hade sedan fräckheten att svara att om han inte förlorat mot mig i rond 5 hade situationen aldrig uppstått! Haha.
Även min vän och Sveriges bäste schackspelare Nils Grandelius skrev ett meddelande och påpekade:
Låt oss kalla det en dödssynd i Berger och en mycket svår synd i schweizer. Utöver att påverka kvalitetspoäng så blir det väl även i schweizer en spelare utan motståndare? Glöm inte att till och med förra OS avgjordes på typ bord 79 eller liknande (!)
Men allra sämst är det för en själv – se bara på de norska juniorerna, hur mycket hårdhet och kampgeist de gått miste om under sin uppväxt pga det eviga brytande i tid och otid.Sanningen, som de flesta läsarna nog anat, är att jag gärna vill vinna schackpartier men framför allt är en sucker för en bra historia som går att mjölka på många blogginlägg. Jag tycker att det som händer nu är intressant. Journalistiken och kåseriet går djupare i blodet till och med än schacket. Den dag 2017 när Lasse Grahn bad mig börja skriva inlägg här var en roligare schackupplevelse än något parti jag hittills spelat (okej, med undantag för min vinst mot en rysk stormästare i St Petersburg 2016 i Volgagambit. Det var lite extra. Men det tar vi en annan gång).
Sen hoppas jag förstås slippa bestraffning. För någon dag sedan såg det ganska bra ut tror jag, när jag anmält mig själv till TK och var lagom ångerfull. Men nu när det framkommer att jag tycker att hela historien mest är underhållande kanske det hela svänger igen ...
Jag letar alltid efter historiska jämförelser, och kanske är Mästarklassen min Bosie? Jag ikläder mig då förstås rollen som Oscar Fingal O'Flahertie Wills Wilde, vars kärlek till Bosie drev honom i fördärvet. Wilde kunde inte motstå lockelsen att göra den beryktade rättegången 1895 till ett stort skämt och en show, något som slog tillbaka mot honom själv.
“All trials are trials for one’s life, just as all sentences are sentences of death” skriver Wilde i De Profundis. Bosie tog avstånd från Wilde efter domen, och det är långt ifrån säkert att Mästarklassen kommer att behandla mig bättre. Fortsättning följer ...
