GÖSTA SVENN:
Det var på skoleskaklejr jag mötte Bent. Året var 1977, platsen Tranum på Nordjylland. Med på lägret var cirka 60 danska juniorer och jag, specialinbjuden från Sverige. Och så dök Bent Larsen upp medförande en fläkt från den stora häftiga schackvärlden. Vi juniorer och Bent spelade tillsammans ett så kallat konsultationsparti mot de två danska elitspelarna Erling Mortensen och Leif Kristiansen. Vi satt (Bent stod mest) i ett rum och diskuterade fram våra drag, Erling och Leif konfererade i ett annat. Dragen förmedlades av en kurir, mobiltelefoner var långtifrån uppfunna då. Vi fick vit och Bent stod framme vid demonstrationsbrädet och frågade oss vad vi ville öppna med. Någon ropade f4, och det tände stormästaren på direkt. Efterhand kom vi allt sämre i partiet och när det avbröts för middag var vi förlorade. När det sedan återupptogs skulle Bent fortsätta själv mot våra två motståndare, med tio minuter var för resten av partiet. ”Bare rolig, drenge”, sa Bent till oss, ”jag ska rädda vår ställning.” Men ack, han torskade som en sten. Vilket inte gjorde oss juniorer något. Vi var överlyckliga bara över att få hänga intill honom, ”vara vi” med honom. Och om det vid lunchmåltiden blev en köttbit över fick hedersgästerna Bent och jag dela på den. Jag satt intill honom och tuggade malligt.
Så vankades det simultan. Gentilt nog tog Bent svart i vartannat parti, och jag passade på att sätta mig vid ett bräde där jag hade de vita pjäserna. Jag klämde in 1.e4 och det blev en rätt så positionell drakvariant i Sicilianskt. Till min förvåning lyckades jag så småningom spela hem ett tornslutspel, jag hade ju största respekt för hans slutspelserfarenhet. Här avgjorde jag:
Gösta Svenn – Bent Larsen
Simultan, vit drar
41.b5! uppg.
Bent sträckte fram näven och hastade sedan vidare bland borden. Jag fick springa efter för att få hans autograf på protokollet. Senare på kvällen fick jag rikligt med beröm av honom. ”Hörde du vad han sa?” sa en av de danska juniorerna till mig. Jo, jag hörde att han snakkede men förstod knappt hälften av danskan, bara att det var mycket ros. Jag hade nog räknat med att han skulle kommunicera med mig på svenska, för han skrev ju så bra svenska i sina artiklar i Schacknytt … I år hade jag tänkt delta i hans minnesturnering, men annat kom i vägen. Hoppas att denna fina tradition till Bent Larsens minne hålls vid liv, och att en ny chans att delta ges om två år.
Jevgenij Svesjnikov säkrade segern med en snabbremi. Renman knep obesegrad tredjeplatsen på samma poäng som Danielsen. I sista rondens livesändning följde jag förre förbundskaptenens vedermödor med att köra hem ett lovande slutspel. Det gyllene tillfället försattes i slutskedet efter många timmars spel. Ja, det där tillfället har en ovana att behaga infinna sig just när man är som mörast i skallen.
Bogdan Borsos – Bengt Hammar
Vit drar
77.hxg5?
Det rätta var 77.Th6 med idén hxg5.
77…Txh5 78.Sg3+
78…Kf4? 79.Sxh5+ Kxg5 80.Sxf6 Kxf6 81.Kd2 Ke5 Remi
Tillbaka till diagramställningen. Svart vinner med 78…Kd3! 79.Sxh5 Lxg5. Här skulle vit behöva spela Sg3–e2 för att hinna offra på bonden när den kommer till c3, men på 80.Sg3 följer ju spiken 80…Lh4! Om istället 80.Kd1 så vinner 80…c4 81.Sg3 c3 82.Se2 c2+ 83.Ke1 Le3 84.Kf1 Kd2
… och vit har trängts bort från den promoverande bonden
Resultat och partier.
Anders Grandells missade möjlighet 33...Lb2! i Europacupen häromdagen fick mig att tänka på ett parti jag spelade mot hans lagkamrat i Team Viking. Där missades också en fin chans att avvärja ett dolt plaskmatthot. Elitserien för tio år sedan:
Gösta Svenn – Bo Lindberg
Vit drar
26.Tc7??
Springaren hänger ju inte, tänkte jag. Men så fort jag hade utfört draget såg jag den otäcka riposten. Det knöt sig i magen under min väntan på nådastöten.
26...Kf8?
Puh. Efter det sylvassa och finurliga 26...Se8! hade vit tvingats ge kvalitet eller pjäs med tämligen hopplösa utsikter. ”Hjärnsläpp”, sa Lindberg lite väl självkritiskt när jag påpekade möjligheten efteråt. Partiet slutade så småningom remi.
* * * * *
Dags för en Traxlergambit
MAX WAHLUND:
Ibland är schack riktigt kul! I tisdags mötte jag Ingvar Carlsson i Linköpings klubbmästerskap. Jag har mött honom ett antal gånger och vet att han inte som dagens ungdom efter 1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.Lc4 Sf6 drar det fega 4.d3, utan alltid spelar springaren till g5 som en gentleman. Strid med blanka vapen. Det finns enligt min uppfattning en schackets bucket list – ett antal öppningar som en schackspelare någon gång måste spelare i ett tävlingsparti. För två år sedan avverkade jag Halloweengambit (1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.Sc3 Sf6 4.Sxe5?!) mot Håkan Greiff och nu såg jag chansen att få spela Traxlergambit mot Ingvar!
Sagt och gjort, den senaste veckan ägnades åt Youtube-videos och variantträd i Chessbase. Det finns extremt mycket att plugga in i Traxler men jag gissade att i Ingvars generation spelar man så gott som uteslutande 5.Lxf7+, så jag lade huvuddelen av ansträngningarna på det draget. Något som visade sig vara en korrekt bedömning. Efter partiet berättade Ingvar att han inte förlorat med löparslaget på f7 sen SM i Bollnäs 1973, mot Tom Wedberg, och att det blivit gott om fullpoängare sedan dess. Fram till detta parti alltså!
Ingvar Carlsson – Max Wahlund
Traxlergambit
1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.Lc4 Sf6 4.Sg5 Lc5 5.Lxf7+ Ke7 6.Lb3 De8
Här tänkte Ingvar länge. Detta drag sägs vara bäst och jag hittade en annan Wedbergvinst med samma idé i mina förberedelser, dock inte från 1973.
7.0-0 d6 8.c3 Lg4 9.Sf3 Dg6 10.d3 Taf8 11.h3
Jag kunde inte vara annat än utmärkt nöjd i det här läget. 11.h3 är förstås ett erkännande från vit av att öppningen gått snett. Jag tittade på 11...Lxh3 12.Sh4 Dg3! – ett tema som fanns med i mina förberedelser – men ogillade 13.Df3. Dock upptäckte vi i efteranalysen den ruskigt komplicerade (det är ju Traxler detta!) uppföljningen 13...Sxe4! som jag missat, men det var kanske lika bra. Det blir många långa och komplicerade varianter, till exempel måste svart efter 14.Dxg3 Sxg3 15.d4 spela 15...Sxd4! 16.cxd4 Lxd4. Svart hamnar vid rätt spel pjäs under men får många bönder och fördel.
11...Lxf3 12.Dxf3 Sh5 13.Dg4 Dxg4 14.hxg4 Sg3 15.Lg5+ Kd7 16.Sd2
16...Sxf1
Att ta tornet direkt är alldeles för girigt och kortsiktigt och inte i den rätta Traxlerandan. Mycket bättre är att hålla trycket uppe med 16...h5!. Det hotar snar matt på h-linjen om vit inte gör nåt. Fortsättningen kan bli 17.Lh4 Se2+ 18.Kh2 hxg4 19.g3 Lxf2 osv. I fortsättningen visar Ingvar ordentlig kämpaglöd och äter sig sakta tillbaka in i partiet. Vi gör båda ett antal misstag, det är långt ifrån felfritt schack, men spännande.
17.Txf1 h6 18.Lh4 g5 19.Lg3 Tf6 20.Sf3 Thf8 21.La4 Kc8 22.Td1 Lb6 23.Td2 Sd8 24.d4 exd4 25.cxd4 Se6 26.e5 Txf3 27.gxf3 Sxd4 28.Kg2 Sxf3 29.Te2 Sd4 30.Te4 d5 31.Te1 Se6 32.Th1 Th8 33.Lc2 Kd7 34.Lf5 Ke7 35.Lxe6 Kxe6 36.f4 gxf4 37.Lxf4 Ld4 38.b3 c5 39.Kf3 b5 40.g5 h5 41.g6 Tg8 42.Txh5 Txg6 43.Th8 c4 44.Te8+ Kd7 45.bxc4 bxc4 46.Tb8 Ta6 47.Kg4 Tb6 48.Ta8 Tc6 49.Kf5 c3 50.Th8 c2 51.Th7+ Ke8 52.Lc1 a5 53. Th8+ Kf7 54.Td8 Te6 55.Td7+ Te7 56.e6+ Ke8 57.Txd5 Lb6 58.Td6 Tb7 59.Tc6 Ld8 60.Tc8
Ingvar har vänt partiet men spelar på tidstillägget sedan ett tag tillbaka medan jag har tid kvar. Nu är 60...Tc7 bäst och bör leda till remi, men jag anade att planen bakom Tc8 var att spela Lg5 och Txd8 matt. Jag bestämde mig för att rycka blixtsnabbt och "hjälpa" honom på traven …
60...Tb1?!! 61.Lg5?? Tb5+! 62.Ke4 Txg5 63.Txc2 Ke7 64.Tc6 Tg2 65.uppg.
Pang! Ett vilda västern-slut på ett vilda västern-parti. Nu gäller det bara att bestämma sig för nästa gambit – Jänisch, Lettiskt eller Muzio?
