JOHAN SIGEMAN:
Till skillnad från Peter Korning och redaktör Grahn med flera har jag aldrig spelat schack vid Medelhavet. Det är för övrigt först på senare år som jag har börjat resa utomlands en smula för att spela. Min första utflykt gick till Reykjavik Open 2014. Det hade att göra med att Nordiska Schackförbundet skulle ha ett möte där i samband med turneringen och bland annat träffa Garri Kasparov som på den tiden ju kandiderade som Fide-president. Jag beslöt mig då för att kombinera mötet med att delta i tävlingen. Spellokalen var, då som nu, den magnifika Harpa nere vid vattnet. Stort och rymligt med härlig och inspirerande utsikt över havet. Mängder med GM och IM blandat med rena amatörer från alla håll och kanter. Jag hamnade i schweizerhissen och kom aldrig ur den. Fem vinster och fem förluster men det gav mersmak. Till detta kom den egendomliga charmen med Island i allmänhet och Reykjavik i synnerhet. Jag hade varit på Island flera gånger tidigare men att på detta sätt tillbringa en dryg vecka i schackbubblan var något nytt. Mina icke-schackspelande kollegor på jobbet hade svårt att förstå att någon frivilligt reser till ett vindpinat och regnigt land precis då våren börjar komma till södra Sverige. Men jag har för länge sedan givit upp försöken att förklara tjusningen med vårt ädla spel för de icke invigda. Nåväl, därefter har jag spelat i tre ytterligare Reykjavik Open i rad. 2018 gjorde jag dock ett uppehåll och det har lett till att jag nu inte spelat en klassisk tävling på 18 månader.
En annan tävling som jag också deltagit i med stor behållning är Xtracon Chess Open i Helsingör (gamla Politiken Cup). En makalös plats och en underbar schackmiljö, dessutom på sommaren med närheten till vattnet. Konventum är ju fullt av modern konst och överallt finns det samlingsplatser för deltagarna att sitta och prata och analysera. Där deltog jag 2015 och gjorde mitt kanske bästa resultat någonsin (inte för att det finns mycket annat att skryta med i min så kallade schackkarriär) och jag tror att det var miljön som bidrog starkt till att jag kom in i ett bra flow den gången. Även i somras var jag anmäld till Xtracon men av olika skäl måste jag hoppa av. För att trösta mig själv letade jag efter en annan tävling att spela under hösten. Inspirerad av Lasses bloggande om 2017 års turnering i Menton och efter kontakter med Peter K bestämde jag mig för att testa denna tävling. Nu är jag alltså här och ser fram emot att kolla om allt beröm är befogat.
Flygresan i lördags kväll blev inte vad jag hade tänkt och nästan tre timmar försenad kunde jag krypa till kojs vid tvåtiden på söndagsmorgonen. Jag vaknade dock upp till strålande väder några timmar senare och tog en första rekognoserande joggingtur (långsam!) längs strandpromenaden och in i centrum. Jag kunde då konstatera att Menton ser riktigt lovande ut! Efter dusch blev det en klassisk fransk frukost, en espresso och en croissant på en uteservering vid vattnet. Bara cigaretten saknades för att fullborda bilden men nu röker jag ju dessvärre inte.
Vid incheckningen ett par timmar senare träffade jag övriga svenskgänget med vårt stora hopp Nisse Renman i spetsen, direkt hitkommen från turneringen i Aalborg. Nisse utmanade mig på en uppvärmningsblixt (utan klocka) som blev överraskande jämnt. Till sist vann favoriten dock, precis som när vi möttes förra gången (Uppsalamästerskapet 1978 om jag minns rätt – det är ju den typen av tidsperspektiv som vi veteraner rör oss med). Efter denna urladdning begav vi oss till en bistro mitt över gatan och intog en lätt men närande lunch.
I programmet stod att invigningen skulle äga rum 15.45 med rondstart en kvart senare. Jag erkänner villigt att jag har vissa förutfattade meningar om fransk organisation och övervägde ett tag att kallt räkna med en kvarts försening eller så. Men jag valde i alla fall att inställa mig med lutheransk punktlighet. Det borde jag inte gjort. Arrangören kommunicerade med ojämna mellanrum nya besked genom den lätt överdimensionerade högtalaren (inte olikt öppningsscenen i Semestersabotören av Tati där skrapande och skrällande högtalare på en järnvägsstation ger olika besked på ett svårbegripligt språk). Närmare en timme försenade kom vi igång.
Den stora salen i Palais de l'Europe hyser grupperna B och C samt de främsta brädena i grupp A (där alla svenskarna för övrigt spelar). I en mindre angränsande sal spelar övriga deltagare i grupp A. Det är ganska varmt i lokalen. Jag ska inte sticka under stol med att förhållandena är en smula sämre än jag hade hoppats på. Men så är jag nog bortskämd med Harpa och Konventum. På det hela taget ger jag Menton ett bra sammanvägt betyg där själva staden väger upp de små skavanker som lokal och organisation visar. Om man får vakna till strålande solsken och kan släntra ner till strandpromenaden för morgonkaffet går det ju inte att klaga.
Om mitt eget spel i första ronden är inte mycket att säga. Mitt handikapp består huvudsakligen av viss talanglöshet (och numera också av stigande ålder) och jag är beroende av att spela ganska mycket för att hålla mig igång men det var som sagt mer än ett år sedan jag spelade på allvar. Jag kände mig rostig och slösade bort mycket tid på självklara drag. Som tur var, visade sig min franske motståndare vara ungefär lika otränad och i en för honom sämre ställning överskred han vänligt nog betänketiden efter endast 26 drag.
Resultat och partier.
LG: Länken till direktsändningen (klicka på round respektive board) är på plats i den oumbärliga högerspalten. Där lär vi idag bland annat få se Johans kamp mot IM Nicolas Giffard.
