JOHAN SIGEMAN:
Ännu en dubbelrond. Jag skulle möta ännu en ung fransman som saknade partier i databasen, vilket ju på ett sätt var skönt. Inget att preppa med andra ord. Jag hann i stället jogga en sväng längs strandpromenaden och beundra det allt klarare gryningsljuset över Mentonbukten. Det oroväckande var dock att denne fjortonåring hade en prestationsranking på cirka 2300 i turneringen så långt. Med de vita pjäserna försökte jag tämja det unga vilddjuret med en lugn och positionell öppning. Jag spelade dock inte bättre än att han hade kunnat få utjämning efter cirka 12 drag. Men han valde i stället att krångla till det och så fick jag en mycket bekväm press som jag kunde öka successivt.
I denna ställning efter hans 38:e drag kunde jag ha fortsatt med min idé att skapa en ytterligare svaghet på damflygeln (39.a5) men kunde inte låta bli att testa en ”cheapo” först:
Johan Sigeman – Sebastien Lo Iacono
Vit drar
39.Td1 Th8?? 40.Dxe5+ och svart tillät resignerat dammsugarvarianten 40...Kg8 41.Dxg5+ Kf8 42.Df6+ Kg8 43.Dg6+ Kf8 44.Dxd6+ uppg.
Nisse råkade ut för en smärre katastrof i sitt parti i rond sex, och han erkände efteråt att han inte begripit ställningen alls.
Christopher Debray – Nisse Renman
Vit drar
16.Txe5+! Kd8
På 16...Sxe5 följer 17.Dxe5+ och damen blickar mot b8 och g7.
17.De7+ Kc7
18.Sd4!
Vits alla pjäser är mobiliserade i angreppet och slutet är nära.
18...Df6 19.Sb5+ Kc6 20.Sxa7+ Kc7 21.Sb5+ Kc6 22.Sa7+ Kc7 23.Sb5+ Kc6
Och nu sanningens ögonblick.
24.Te6+! Dxe6 25.Sd4+ Kc7 26.Sxe6+ fxe6 27.Dd6+ Kd8
28.c6 uppg.
Peter hade det fortsatt kämpigt i denna rond, Felix remiserade mot svenskarnas evige motståndare Giffard under det att Per fick in en smocka på min motståndare från rond fyra (Baudry) och vann damen och partiet. I likhet med partiet mot mig fortsatte Baudry några onödiga drag i totalförlorad ställning innan han som ett åskmoln försvann från lokalen.
I dagens andra rond mötte jag den tyske gentlemannen Wolfgang Schmid, född 1941. Han öppnade som vit med 1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.c3 Sf6 4.d4 och här måste jag erkänna att jag inte visste vad som var bäst (något som för övrigt händer mig i de flesta öppningar). Att ge mig in i svängar av typen 4...Sxe4 5.e5 eller 4...exd4 5.e5 Sd5 etc. kände jag inte för. Jag misstänkte att min rutinerade motståndare hade spelat hundratals partier på detta tema. I stället valde jag det försiktiga 4...d6 och beredde mig på ett långt ställningskrig. Efter tio minuter slog Wolfgang på e5, vilket både gladde och förvånade mig. Fortsättningen blev 5.dxe5 dxe5 6.Dxd8+ Sxd8!. Nu var vits öppningsfördel borta och min motståndares goda humör likaså. Han skakade missnöjt på huvudet och efter ytterligare några drag kom vi överens om remi. Kanske ingen dum idé en dag med dubbelrond som denna.
En vy från gamla stan i Menton. Foto: Johan Sigeman
PETER KORNING:
Det brukar alltid vara något parti som etsar sig fast i minnet under lång tid efter en turnering som denna. Det är inte som förr i tiden, när jag kunde ligga sömnlös och älta misstag och ägna dagarna åt grämelse över missade möjligheter. Nej, nu är det lättare att lägga sakerna bakom sig och glatt gå vidare i livet. Sannolikt hänger det också samman med att det är så svårt att förbättra sig nuförtiden, vad vet jag.
Hur som helst, jag tror följande två ställningar kommer stanna på näthinnan ett tag:
Rolando Caretti – Peter Korning
Svart drar
Efter att ha spelat ut mig efter noter och hamnat i en ställning som på modern schacksvenska bedömts till plus 12 eller så, har vitspelaren tappat allt i tidsnöden. Jag fick nöjet att avsluta med ...Txd4+, Dxd4 Txh4+, Kxh4 Sxf5+. Inte svårt, inte det enda, men effektivt och rätt vackert.
I partiet mot Giffard skulle jag ha kastat om dragen lite. I stället för 18...Dh2+ 19.Kf1 Tab8 20.Da4 (se gårdagens blogginlägg), så 18...Tab8 19.Da4
Nicolas Giffard – Peter Korning
analys
19...Tb4! 20.Dxa6 Dh2+ 21.Kf1 Sd4!. I efteranalysen försökte vi få upp e-linjen med hjälp av ett bondeflytt till d4, men det verkar inte fungera. Det är springaren som ska göra det jobbet. Det är utjämnat efter 22.Txd4 Txd4, men i praktiskt spel hade jag nog ändå föredragit den varianten jämfört med den (starkare) som påvisades i bloggen.
Ett schackminne att glädjas åt och ett att sörja över, alltså. Oförtjänt glädje och sorg över det ofullbordade.
Två hårda ronder kvar, sedan ska det bli skönt att komma hem till höstrusket igen. Det är inte så dumt med väder som inte bara tillåter, utan också kräver strumpor!
Resultat och partier
