PETER KORNING:
Den trogne läsaren av herr Grahns blogg minns säkert att han spenderade en vecka i Menton för ett år sedan, för att vara med i den öppna turnering som hålls här varje höst.
För egen del är det tredje gången gillt här i Menton. Premiäråret 2015 rönte jag en av mina större framgångar, då jag vann veteranpriset. En del av mina vänner, som inte riktigt förstår charmen med att flänga runt klotet för att spela schack, frågar ibland om det verkligen kan löna sig att hålla på så. Då kan jag stolt visa upp mitt pris:
Kunskaperna i engelska är inte överväldigande hos turneringsarrangörerna, ungefär på samma nivå som mina kunskaper i franska, men med gemensamma ansträngningar brukar det lösa sig. År 2016 var dock lite annorlunda. Då introducerades jag till begreppet frankofoni. Den öppna turneringen var det året omvandlad till frankofonmästerskapen, det vill säga ett sorts VM för fransktalande. Det innebar att turneringen var långt mycket starkare än året innan och deltagarantalet mycket större. Det innebar också att språkbarriären med ens blev i stort sett oöverstiglig, eftersom arrangörerna plötsligt bara talade franska.
Jag har sedermera lärt mig att detta språksammanhållande fenomen existerar bland andra gamla kolonisatörer. Portugisiskan, till exempel, hålls vid liv och samordnas i diverse lusofoniska sällskap.
Förutom schack, promenader och mat finns det tre saker att ägna sig åt i Menton: besöka Jean Cocteau-museet, gå runt i den botaniska trädgården och titta på bröllopsrummet i stadshuset. Jag skulle tro att turistrådet skulle uttrycka saken annorlunda, men lite grand av charmen med staden är att man slipper ränna runt på en massa sevärdheter hela tiden. Promenader längs stranden och i de vindlande kvarteren i den gamla delen av staden är fullt tillräckliga aktiviteter för att ge sinnet ro.
En annan given aktivitet, speciellt efter dagens övningar vid brädet, är såklart att umgås med vänner på någon av stadens restauranger. Man får leta lite för att ta sig förbi turistfällorna, alla med i stort sett identiska menyer, men pärlorna finns att hitta, till och med för folk som inte vill äta kött. I år känner jag mig skyldig i högre eller mindre grad till att ha lockat hit fyra landsmän: Johan Sigeman, Felix Nordström, Nils-Gustaf Renman och Per Ahlström. Dessutom är amatörlaget US Chess Trust representerat till 3/4 i form av Al Lawrence, Ryan Young och mig själv. Så det finns alla förutsättningar för berikande middagssamtal.
Om ni undrar över US Chess Trust, kan jag berätta, att vi tävlat i det som med sedvanlig amerikansk blygsamhet kallas The World Amateur Team Championships, som hålls en kylig februarihelg varje år i avkroken Parsippanny, New Jersey. Trots total avsaknad av ekonomiska incitament, lockar tävlingen runt 1 500 spelare varje år. Mer om det en annan gång, kanske.
Redaktörn beklagade sig i fjol, minns jag, över att behöva möta urstarka unga spelare med låg ranking. I år har man sett till att ta bort den risken. Turneringen är inte helt öppen längre, utan indelad i tre klasser efter spelstyrka. Det har sina sidor det med, tycker jag. Visserligen undviker man risken att möta kraftigt underrankade spelare, men i gengäld kommer det inte att bli några viloronder där man kan få poäng utan vidare ansträngning.
För den speciellt schackintresserade finns direktsända partier från toppborden.
Allons! Let the games begin!
* * * * *
Schackvännen Clas Rosvall har lagt ut en nyskriven schackrelaterad travesti på sin versblogg. Den GM som åsyftas är Bent Larsen och partiet i fråga spelades i en simultan i Malmö.
