Bröllopsfest på Talbot Hotel. Foto: LG
Det kändes lite konstigt att sitta i hotellbaren klockan 23 och veta att det var decennieskifte hemmavid. Det är alltså en timmes skillnad mellan Dublin och mitt älskade Malmö. Det pågick tre stora fester på Talbot Hotel vid den tiden, en bröllopsfest och två andra tillställningar. När övriga medlemmar i den svenska delegationen hade dragit sig tillbaka beslöt jag mig för att kolla upp var det var mest livat. Jag fastnade för bröllopsfesten och anslöt mig till det stora upprymda sällskapet. Det blev en half pint och ett par danser till ett liveband. Jag blev uppbjuden och tackar sällan nej. Lyckligtvis var det ingen som frågade mig på vilket sätt jag kände brudparet. Jag anar inte vad de heter eller hur de ser ut, men deras bröllopsfest var mycket lyckad.
Vi fortsätter att beta av de klassiska pubarna i centrala Dublin och idag hade turen kommit till The Duke. Vi prövar oss fram i stadens ofantliga ölsortiment och här fick vi ett mycket intressant föredrag av en fantastiskt vänlig kille i personalen. Han berättade bland annat om olika bryggerier och deras drycker. Hans favorit är Rebel Red men den finns inte hos The Duke. Då får vi återvända till O'Neill's Pub för de har det största utbudet, omkring sextio olika alternativ. Det är där han upptäcker nya märken. En sådan sakkunnig genomgång har jag inte fått sedan besöket på Noma i Köpenhamn. Den omskrivna irländska vänligheten är faktiskt reell.
Dagens fortsatta program: engelsk ligafotboll, Manchester City mot Everton, på storbildsskärm på det vanliga matstället, The Stillorgan Orchard. God mat till det. Det blir nog bra.
Och imorgon börjar schackturneringarna. Det innebär en viss omläggning i livsstilen. Det väntar en lek med lite mindre lättsinne och försök till en smula djupsinne.
Om Zlatanstatyn utanför Malmö Stadion sopas bort finns det en
semimobil staty i Dublin som kan ersätta den. Foto: Petra Olsson
